Jonella, 31 år

Enligt min mamma svettades jag mycket i armhålorna redan som barn och hade en stark doft av armsvett redan vid 4–5 årsåldern. Led inte av det som barn förrän jag klev in i puberteten. Jag insåg ganska snabbt att jag svettades orimligt mycket men hade ändå förhoppningen om att det skulle ge med sig när det hormonella hade lagt sig.

Armhålorna är mitt största problem. Ständigt blöta tröjor som till slut fäster doft och får kastas oavsett om de tvättas i ättika, 90 grader eller andra fiffiga husmorsknep. Ständigt klädd i lösa plagg upptill och måste tvätta armhålorna 2–3 gånger om dagen och ändå behöva oroa sig för om det syns eller luktar.

Hade jobbigt i skolan eftersom jag svettas så lätt och gärna ville vara aktiv och röra på mig. Fick istället sitta still så mycket jag kunde i ett hörn och inte lyfta på armhålorna för att försöka hålla allt dolt. Tyvärr följde det även med mig i yrkeslivet när jag har bytt arbete och ska välja uniform. Tack och lov har mina två arbeten med uniform haft vita skjorta och svarta tröjor så jag har försökt att dölja mina besvär. På mitt senaste arbete skulle de gå över till jeansskjortor precis efter att jag slutade och ingen var mer lättad än jag. Jag samlade då mod till mig och berättade att jag tyckte skjortorna var ett problem ur svettsynpunkt men fick till svar att det inte var något som kunde tas hänsyn till.

Psykiska biten är jobbigast, att försöka att inte tänka på att man svettas är jättesvårt. Oftast blir det värre av att jag vet att jag inte får. Jag väljer gärna att sitta still för att inte svettas mer än nödvändigt, trots att jag egentligen gillar att vara i rörelse.

Svåraste är när jag har befunnit mig inom vården, eller exempelvis sökt hjälp hos massör, naprapat osv. Det är så jobbigt att vara så svettig.

Har aldrig sökt hjälp via vården, har känt mig löjlig och ifrågasatt vad de skulle kunna hjälpa mig med. Först nu har jag förstått att jag skulle bett om hjälp tidigare just för att synliggöra lidandet.

Jag lyfte problemet med mina föräldrar under gymnasietiden och lagom till studenten betalade de en botulinumtoxinbehandling för mig. Jag har nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv som när jag gärna sträckte upp armarna rakt upp i vädret för att fira min student. Andra gången gjorde jag en när jag gifte mig, ca. 7 år senare. Jag kände samma trygghet då men effekten avtog alldeles för snabbt och efter bara någon månad började jag svettas igen. Därefter har jag inte lagt pengar på något mer behandling.

Jag har berättat för några kompisar och min familj, men jag orkar heller inte ha uppmärksamheten och någon som stirrar mig i armhålorna hela tiden för att jag har berättat det.

De flesta har inte sagt någonting som svar knappt, jag tror helt enkelt inte de förstår hur stort lidandet är, det gör man inte om man själv inte upplevt det.