Sofia, 34 år

Jag lider av hand- och fotsvett men jag kommer inte riktigt ihåg första gången jag upptäckte det, var säkert i början av puberteten vilket jag kom in i ganska så tidigt redan vid 11–12 årsåldern.

Men det jag kommer ihåg är i alla fall att det var på högstadiet, som det blev som värst för mig, hade på den tiden också en del problem med armsvett men som helt och hållet har försvunnit idag, tack och lov.

Men man pratade inte heller om hand- och fotsvett vad jag kan komma ihåg, jag har alltid pratat med min mamma om det men hon har inte tyckt att det var något att skämmas för, vilket jag alltid har gjort tyvärr. Ingen av mina kompisar hade problem med det, vad jag vet, men situationer jag absolut kommer ihåg var skolavslutningen i 9an och vi skulle ha bal. Det lottades vem man skulle gå med och jag fick gå med skolans snyggaste kille, jag borde ju blivit super lycklig men det enda jag istället tänkte på var shit nej nu måste jag dansa med honom och han kommer känna hur blöta mina händer är.

Jag sjukanmälde mig från gympalektionen då vi skulle öva in dansen för jag ville inte ta i allas händer, och sen på dagen för balen, var jag så galet nervös, vilket inte gjorde det hela bättre, då svettas jag ju ännu mer. Händer och fötter var dyngsura, jag gick och tvättade dom hela tiden och torkade osv men hjälpte ju knappt. Sen skulle vi dansa och ja jag kommer ihåg skammen när jag tog i hans händer, men som tur var sa han inget för du vet ju hur killar i den åldern kan vara, men jag minns hur han tittade på mig och det var sjukt jobbigt.

Sedan vet jag att hela gymnasietiden hade jag problem med detta, dock värre sommartid för på vintern är det ok att ha strumpor och vanliga skor. Då är det precis som att stressen avtar lite och händerna blir inte heller lika svettiga. Men skulle jag ta någon i handen även på vintern så kan en första handskakning vara ok, men skall jag fortsätta så märker jag hur det porlar sig i handen. På sommaren är det uteslutet, jag är dyngsur om handen och även om fötterna.

Jag älskar sommar och sol men jag avskyr att gå i sandaler fast jag tycker det är så fint, men det glittrar om fötterna och det blir helt blött i skorna så jag tycker det är jobbigt och pinsamt. Skulle jag sedan behöva ta av skorna då är allt jag tänker på ”låt inte dom ha ett mörkt golv så det blir fläckar, stå inte på samma ställe för länge för då blir det vått” det är ett handikapp utan dess like. Jag jobbar på kontor så oftast är mitt tangentbord helt blött och likaså musen, jobbigt om någon kommer och ser det, ta i hand med besökare är så jobbigt.

Jag hoppade över en möhippa en gång på grund av att dom skulle dansa och jag tänkte jaha då måste vi hålla i hand så det är uteslutet så fick jag komma på en anledning fast jag egentligen ville göra det. Ett annat starkt minne jag har kvar när jag var hemma hos en kompis, kanske kan varit 19 något, och deras kök hade svart golv, jag kom in där och insåg att golvet är svart då försökte jag hasa ner mina byxor så jag kunde stå på dom, så sjukt alltså att ens behöva tänka så men det är också ett minne jag kommer ihåg tydligt.

Jag tyckte det var jobbigt att berätta för min dåvarande pojkvän men eftersom vi flyttade ihop och så vidare så var jag tvungen, han brydde sig inte nämnvärt om det och förstod inte riktigt innebörden av det, vet bara att han sa en gång när vi bråkade, synd att dina händer är som disktrasor så ingen vill ta i dom och det gjorde ont i mig.

Min nuvarande man som jag idag har barn med berättade jag för ganska omgående för jag kände att det blir outhärdligt att leva tillsammans om jag ska dölja det. Han tog det väldigt bra och menade att det såklart är en sjukdom och inget jag kan rå för och att han absolut inte tyckte jag var äcklig. Dock känner jag att han inte riktigt förstår ändå och det är nog svårt när man inte lider av det själv. Allt jag tänker på om vi ska på fest eller iväg någonstans är hur är deras golv, mörka eller ljusa, måste jag dansa med någon så dom känner hur svettig jag är i händerna osv, men han menar: äh det är väl ingen som bryr sig och så svettig är du väl ändå inte osv… svårt att förklara hur man känner, fastän han är superstöttande. När jag fick behandling regelbundet så kunde jag leva normalt. Helt underbart!

Jag förstod faktiskt inte att det var en sjukdom och det gjorde nog inte mina föräldrar heller, för mig är svettning ett normaltillstånd. Jag tänker och undrar hela tiden på hur dom som inte svettas på händer och fötter känner, vad händer när dom blir nervösa osv för det förknippar jag alltid med att händerna blir våta och fötterna likaså.

Jag började googla på det här med överdriven svett runt 2010 och såg då artiklar som Carl Swartling hade lagt ut om Svettmottagningen och jag blev helt lyrisk förstod inte att det var en sjukdom förrän då. Jag hade inte innan varit på Vårdcentralen för att få bekräftat eller dylikt så första gången jag fick besked att detta är en sjukdom var när jag bokade tid i Köpenhamn och träffade Carl som ställde min diagnos. Jag fick min första behandling 2010 eller 2011. Kommer inte riktigt ihåg men i alla fall var det först bara händerna och endast med morfin, men gud vad ont det gjorde. Andra gången jag var där fick jag lokalbedövning och då gjorde jag både händer och fötter, men kändes ändå lite. Jag var överlycklig när vi kunde göra det med sedering så jag kunde sova. Underbart att åka dit få behandling utan smärta och vakna och sen tog det några dagar så var jag helt svettfri, ljuvligt och underbart!

Jag fortsatte att göra behandlingen fram till jag blev gravid 2014 då var jag tvungen att sluta och det var sjukt jobbigt, likaså efteråt då jag ammade. Vilken lättnad när man sen fick behandling igen, livet vänder kan man säga! Jag kunde hålla i hand, dansa, gå i sandaler utan att behöva tänka på svetten vilket är helt självklart och normalt för andra som inte lider av hyperhidros men för mig var det som en ny värld öppnades. Jag gick och gjorde manikyr, ja helt underbart! Sedan blev jag gravid igen 2016 och samma visa där igen då var jag gravid över sommaren också riktigt jobbigt, och amning efter det.

Sedan 2017 har jag sedan gjort behandlingen regelbundet var 5–6 månad då det tyvärr inte håller längre för mig men det är så värt det och när beslutet kom om nedläggning i Köpenhamn så kändes allt helt svart. Visst händer får jag av landstinget 2 ggr/år men endast med bedövning och jag som hatar sprutor och det känns lite ändå på vissa stället. Tyvärr tar inte bedövningen så bra på mig så saknar att kunna sova. Fötterna får jag dock inte göra utan måste då betala massa pengar som jag inte har. Jag blir så oerhört förbannad att man tror vi gör detta för att det är kul, vem vill ha miljoner stick i kroppen om det inte är absolut nödvändigt!

Jag har dock beställt en Jontofores maskin nu så jag behandlar fötterna, men det kräver tid, engagemang och ständig upprepning varje vecka för att det ska vara torrt, men det har verkligen hjälpt mig och den har jag kört med hela sommaren som räddning!! Lite obehagligt dock med strömmen men vad gör man, detta är ett handikapp och jag vill inte ha det!