I flera år, sedan tonåren minst, har jag undermedvetet förstått att jag har svettats mer än andra och i nästan lika många år har jag också förträngt hur jobbigt det är.
Under alla år som jag har vetat att något är fel så har jag undvikit mycket. Jag har ofta tackat nej till olika tillställningar. Att möta nya människor, dels på grund av handsvett men även ökad svettning vid stress har fått mig att stanna hemma. De kläder och skor jag väljer att ha på mig är medvetna val. Kaftaner som döljer den blöta ryggen och som möjliggör att handsvett kan torkas av på klänningen under. Skor som inte visar svettpärlorna på fötterna, men som istället skapar värmeutslag, ibland så illa att jag knappt kan gå. Att hellre stå upp för att undvika blöta fläckar på stolen. Att välja kollektivtrafik istället för att cykla för att slippa duscha det första man gör när man kommer fram. Att stanna hemma framför fläkten en varm sommardag för att färden till stranden gör mig mer blöt än själva badet.
Som vuxen har jag främst arbetat inom förskolans värld, med tanke på att man då vistas mycket utomhus så klarade jag det hyfsat bra, tunn jacka på vintern och skugga på sommaren. 2017 bytte jag arbete och befann mig mestadels på kontor, när sommaren kom var jag tvungen att göra någonting för att överleva. Rinnande händer som fick blötas ner med kallt vatten varje kvart, tillslut så svullna att jag inte kunde skriva ordentligt. Vattenglas som gled ur händerna.
Jag bokade en tid på vårdcentralen och mötte en ung läkare. Direkt efter att vi tagit i hand förstod hon min problematik och efter ett längre samtal skrev hon ut Ditropan. Kanske hade jag tur att hon lyssnade på mig, att hon tog tid att läsa på inför vårt möte? De första veckorna fick jag stegvis öka dosen och i samband med detta insåg jag att det inte bara var händer och fötter som var mitt problemområde utan hela kroppen. För första gången kunde jag gå till spårvagnen utan att kläder var blöta- är det så här det ska kännas?
På grund av olika biverkningar så tar jag i dagsläget inte mer än 0.5-1 tablett om dagen, en låg dos men som hjälper mig bättre än ingenting. Tar jag mer får jag svårt att kissa, torrhet i mun/hals, heshet, yrsel, huvudvärk, rodnad osv. Rädslan för större risk för demens får mig att tveka, men ibland klarar jag inte av att inte ta en tablett. Jag har aldrig testat botulinumtoxin eller andra medel. Även om jag vill testa så är det idag en klassfråga som jag och många fler inte har råd med.
Jag är nuförtiden öppen med att jag lider av hyperhidros då det kommer till mina närmsta samt kolleger, det skapar förståelse kring varför jag gör som jag gör samt mår som jag mår. Att ha kommit i kontakt med hyperhidros supportgrupp på Facebook har även hjälpt mig mycket. Vi behöver alla veta att vi inte är ensamma, och att få stöttning och tips är avgörande. Den problematik och det lidande som många känner igen behöver synliggöras och hanteras bättre för att vi ska få ett drägligt liv!
Jag hoppas innerligt att vi börjar tas på allvar och att vi får den hjälp vi behöver, att det satsas mer på nya läkemedel/hjälpmedel samt att möjligheten till ekonomiska bidrag ska återinföras.