Jag började svettas tidigt, jag var inte gammal kanske 8 år. Jag lärde mig om ångest tidigt på grund av min hyperhidros. Varje idrottstimmar i skolan hade jag ångest, vad skulle jag göra eller säga om vi skulle göra en övning där vi behövde röra varandras händer? Vad skulle jag göra om någon ville ge mig en high five.
Jag kommer aldrig glömma alla gånger jag blivit mobbad för min hand- och fotsvett, alla kommentarer om hur äcklig jag är, usch, ofräscht, hur kan du svettas så mycket från händerna och fötterna? Varför är dina fötter glansiga när du har sandaler? Varför är dina strumpor genomblöta?
Jag lärde mig att ljuga rätt snabbt på grund av min hyperhidros. Det värsta är nog skammen, svett är ju äckligt, och svettiga människor är ofräscha, min hand som rinner av svett är ingen hand som någon annan vill ta i. Jag kan inte ens som andra tjejer i min ålder skaffa naglar eller göra pedikyr. Ångesten att börja träffa killar och tro att ingen i världen någonsin hade velat vara med någon som mig, vilket har fått mig att bli isolerad och få otroligt dålig självkänsla och självförtroende.
Jag önskar bara jag kunde vara normal. Detta är bara en del av hur mycket min hyperhidros påverkat mig i mitt privatliv, det har även påverkat mig i mitt yrkesval. jag utbildade mig till sjuksköterska och fick hoppa av utbildningen då mina händer var för svettiga för att få handskar på sig, jag skämdes och grät. Jag tog lån från CSN för att bli sjuksköterska något som jag aldrig fick bli på grund av mitt osynliga handikapp. Nu har jag ingen annan utväg än att bara lida. Det är förjävligt rent ut sagt, jag hatar min hyperhidros , jag hatar att känna mig så äcklig. Jag önskar de inte ens på min värsta fiende.