Marianne, 49 år
Det började i tidiga tonåren. Jag märkte att jag alltid var blöt om händerna och jag lämnade avtryck efter mig när jag gick med strumpor. Förstod rätt snart att det inte var vanligt att svettas så mycket och började att tycka att det var jobbigt på en gång.
Jag skämdes helt enkelt och pratade inte med någon om det. Försökte alltid undvika att ta i hand eller komma åt någon med händerna så de skulle känna mina blöta och också iskalla händer. Jag kände att det hämmade mitt beteende tidigt i livet eftersom jag aldrig var riktigt avslappnad om någon skulle räcka mig något och komma åt min hand eller om de på annat sätt skulle se att jag var blöt om mina händer. De var också ofta väldigt röda förutom blöta och kalla.
Jag växte upp i en mindre stad och en dag bestämde jag mig för att våga gå till apoteket och fråga efter hjälp. Jag fick hänga utanför apoteket en lång stund innan det var helt tomt på kunder och jag tog mod till mig att gå in. Jag går fram till kassan och berättar att jag vill ha något för att jag har sådan hand och fotsvett. Kvinnan i kassan säger att alla svettas om händer och fötter, att det är helt normalt. Inte som jag säger jag, jag svettas jättemycket, och så visar jag henne mina händer.
Hon tittar på dem, tar på dem, iskalla och röda och säger med ett leende. Nej du lilla vän, det där går jag inte på, att du skulle svettas så mycket, du har stått utanför och kramat snö innan du kom in. Hennes svar gjorde att jag från den dagen förstod att jag verkligen svettas MYCKET. Jag hade tagit allt mod till mig och blir nästintill hånad. ALDRIG mer att jag skulle ta upp detta med någon.
Under alla år har jag försökt att hantera min hand och fotsvett på olika sätt. Provade efter några år de receptfria medel som finns men de hjälpte föga. Jag har alltid extra strumpor med och jag har alltid papper i fickor så att jag kan ”kram-torka” händerna i fickorna om det finns risk för att jag ska ta någon i hand. När jag vet att jag verkligen ska ta någon i hand så ser jag till att alltid ha varit på toa innan så att jag har nytvättade och då relativt torra händer.
Idag har jag familj och de är faktiskt, tro det eller ej, de enda som jag kan prata med detta om.
Jag minns ett tillfälle när jag var ute hos kund, jobbade då som konsult. Det var sommar och jag hade öppna skor på mig, typ slip-in. Jag tänkte att de kommer att lufttorka och det är ju ingen som sitter och tittar på mina fötter. Vi sitter i ett konferensrum och det är möblerat som en hästsko. Jag sitter rätt långt fram eftersom jag visar något på skärmen. Sitter med fötterna under stolen så att de liksom har positionen att tårna är neråt. Jag stödjer alltså fötterna med tårna riktade mot golvet.
Rätt som det är säger en från kunden. Men vad är det för svart som är under bordet vid dig Marina. Jag får nästan ont i magen när jag tänker på detta igen. Det som har hänt är att jag har svettats så mycket så att det runnit ner på golvet. Skorna var av svart skinn så de hade färgat av sig så det blöta som var under stolen var alltså mitt svett som färgats svart. Jag har aldrig skämts så mycket. Jag kom helt av mig och resten av dagen blev skit. Det enda som snurrade i mitt huvud var detta och jag drog till med någon urdålig lögn om att jag gått i en vattenpöl på vägen dit och att skorna var blöta.
Just det här att tankarna på att ta någon i hand har gjort att många möten som jag haft har mitt fokus under mötet att tänka på att när mötet är slut så ska man ta i hand. Då kommer de att få möta en kall, blöt hand och de kommer att tro att jag är skitnervös. Detta har gjort att jag under årens lopp aldrig känt att jag kan vara avslappnat och ha fullt fokus på mötets innehåll. Vet inte hur många gånger jag spar en skvätt kaffe i muggen som jag ”råkar” tippa omkull precis när jag reser mig så att jag måste springa och hämta papper och skyndar mig då att torka händerna och om jag har tur hinner jag även värma dem lite i varmt vatten.
Jag kan ju säga att efter incidenten med det svarta svettet så går jag aldrig mer i öppna skor. Har alltid hela skor på mig. På sommaren är det Converse som gäller. Så fotsvetten hanterar jag på detta sätt, stängda skor och extra strumpor.
Mina händer har jag faktiskt sedan några år fått hjälp med via Landstinget. Jag tog mod till mig och sökte hjälp via vårdcentralen. Jag har fått botulinumtoxin behandling och det är ett nytt liv som öppnat sig! Det är underbart! Tyvärr ger de inte behandling för fötter i Dalarna men jag känner att det kan jag leva med, även om det gör att jag alltid fryser om fötterna på vintern eftersom det är kallt med blöta fötter.
Så den nya Corona-hälsningen med armbågen välkomnar jag med öppen famn och hoppas den håller i sig!