Hannah, 42 år, Musiker

Det är nästan omöjligt att förklara för någon som själv inte har lidit av okontrollerbart svettiga händer och fötter vilket socialt handikapp det är. Att vara ung och förälskad och inte våga besvara fysisk beröring. Att inte klara av att skriva färdigt uppsatsen vid skolbänken för att pennan och pappret är förstörda av svett.

Alla tillfällen då jag förväntades skriva under någonting orsakade en inre panik som var svår att dölja. Ångesten och skammen i alla sammanhang då man förväntades ta i hand, för hur gärna jag än ville hälsa rakt och tydligt och glatt blev tanken olidlig och jag började istället bete mig på alla möjliga konstiga sätt som egentligen inte var mitt sanna beteende, jag gjorde bara allt för att slippa skämmas över det blöta handslaget som jag inte kunde rå för.

För mig började det i tonåren och jag skämdes så mycket över mina händer och fötter att jag inte ens visste hur jag skulle berätta för mina egna föräldrar. När jag väl berättade till slut förstod de ändå inte vidden av problemet utan sade att ”det växer bort”, vilket inte alls stämde. Mina skor blev ständigt förstörda av svettningarna och mina föräldrar undrade mest varför jag inte tog bättre hand om skorna. De kunde inte föreställa sig vad det handlade om.

På somrarna vågade jag inte ta av mig skorna hemma hos vänner om det innebar att gå barfota inomhus – mina fötter lämnade pölar på parketten och jag hade ofta ett par extra strumpor med mig, vilket såg konstigt ut. Sommarklänning och tubsockor. Jag svarade undvikande att jag frös fastän jag höll på att svettas ihjäl. Vid middagsbordet satt jag ständigt med en servett hopskrynklad i händerna för att inte vara alltför blöt vid kontakt med andra men också mig själv. Kallsvettiga händer var min konstanta hemlighet och som fick mig som vuxen att göra allt ifrån att skriva på dumma kontrakt, eftersom jag befann mig i ett psykologiskt underläge efter att ha skakat hand med den andra parten och inte visste vad jag skulle göra av mig själv, till att till slut inte våga klappa mitt eget nyfödda barn på huvudet om det inte fanns ett klädesplagg mellan min hand och hans huvud.

När jag var 36 tipsade en läkarvän om Svettmottagningen. Det lät för bra för att vara sant i mina öron att det ens fanns ett ställe som hette så. Sedan jag fick hjälp hos Svettmottagningen har jag kunnat vara mig själv. Hälsa på människor med ett varmt och torrt handslag – och gläds varje gång över att kunna göra det. Jag kan framför allt hålla min son i handen utan att han drar undan sin för att min är blöt. Jag kan delta i sociala sammanhang som den jag är och inte bara som en märklig person som är utåtriktad tills det blir dags att röra vid något eller någon och då plötsligt blir introvert eller får bråttom att springa därifrån.

Som sagt, den som inte har varit med om detta själv kanske inte riktigt förstår, men föreställ dig att dina händer ser ut som om någon hade hällt vatten på dem och att hur mycket du än torkar går det inte bort – och nu ska du ta de där blöta händerna och skaka hand med din nya chef, eller någon du är romantiskt intresserad av, prova ett nytt instrument i musikaffären, bläddra i en kompis bok, skriva på ett kontrakt, hålla i ditt barn, prova ett par skor i butiken eller bara räcka någon saltet vid bordet.

För den som har okontrollerbart blöta händer handlar till slut hela tillvaron om att låsa in sig så att ingen behöver veta. Det är inte lätt att leva så och det är fantastiskt att det finns forskning som på många sätt räddar livet för oss som lider av den här typen av besvär. Min handsvett saboterade mitt liv på alla plan i nästan 20 år. Nu när min son ibland besväras av svettiga fötter har jag varit väldigt noga med att få honom att förstå att det inte är något att skämmas över och att det finns hjälp. Jag vet själv hur svårt det är att be om hjälp över ett fysiskt besvär som man tycker är genant. Det ställer till det för människor när de inte törs vara sig själva och i det här fallet är det verkligen synd och onödigt – för det finns hjälp. Fler unga behöver informeras om det och ju mer lättillgänglig den hjälpen är desto mindre måste de drabbade lida. Bara att få bekräftat att de inte är de enda kan inge hopp för den som tror att de måste lida ensamma med sin ofrivilliga hemlighet.