David, 19 år, student, butiksmedarbetare (deltid)
Mina största problemområden är armhålor, ljumskar/rumpa och fötter. Det började med armhålorna, tog till en början papper där tills jag hittade Dry´s svettskydd, detta var inget problem utan kunde leva som vanligt. Sedan började det bli fuktigt vid rumpa/underliv som redan efter några veckor övergick till att jag konstant gick runt blöt.
Sedan Oktober har även mina fötter varit genomblöta, får byta strumpor flera gånger varje dag och nu på senaste har även mina händer och ansikte blivit betydligt varmare och lite fuktiga, långt ifrån lika illa som övriga kroppsdelar men det är bara en tidsfråga.
Min första skoldag (går sista året på gymnasiet) i augusti, 23 grader varmt, var olidlig, svetten rann efter bara 10 minuter, det var hemskt så jag gick hem. Jag var inte i skolan på 2 månader tills dagen rektorn ringde mig, endast gått i skolan enstaka dagar sen dess, framförallt på vintern då de är mindre outhärdligt.
Till en början skämdes jag något enormt över detta, sa inget till någon. Har nu på senare tid berättat för vissa i min omgivning men tror inte riktigt någon förstår vidden av det, vilket är förståeligt då man inte kan tänka sig hur det är innan man själv är där.
Att leva ett liv där temperaraturen styr är hemskt. Man blir så fruktansvärt begränsad: Att inte kunna gå till skolan och arbetet. Att 10 minuter efter duschen inte veta om det är fuktigt pga svett eller vatten. Att inte kunna ha valfria kläder. Att inte kunna träffa folk förutom på gymmet där det är socialt accepterad att vara svettig. Att tvingas sova med öppet fönster även vintertid. Att konstant vara fuktig. Detta är så fruktansvärt skämmigt och begränsar mig så enormt mycket varje dag.
Tabletterna för detta hjälper inte alls och biverkningarna är på tok för allvarliga, då ditropanets misstänkta effekter på hjärnan är tidigare demens och ”jämförbart med 10 års åldrande av hjärnan”. Tabletter biter däremot inte på mig då jag endast upplever mig torr i halsen och allmänt seg av dem. Vårdcentralen skrev ut antidepressiva / ångestdämpande vilket jag inte vill ge mig in på. Att detta inte klassas som ett handikapp är sjukt, att man inte får stöd av staten och måste finansiera detta ur egen ficka anser jag vara en skam, det bör finanserias inom högkostnadsskyddet.
Däremot vill jag rikta ett stort tack till svettmottagningen och framförallt Carl Swartling som varit till stor hjälp i detta, som behandlade underliv och armhålor med botulinumtoxin i början av februari, detta landade på 9000 kronor vilket är svårfinansierat då jag är en ung student med knapp inkomst. Min dröm är att en dag bli en bilförsäljare, något jag idag ser som en omöjlighet i och med svettningarna.
Problemen blir värre och värre varje vecka… Om livet ska fortsätta såhär, är det ett liv värt att leva? Vad ska man göra åt saken när ens högsta önskan är att bli torr. Detta är något jag inte ens önskar min värsta fiende.