Vid 11-12 års ålder började jag svettas ymnigt i armhålorna. Jag slutade att räcka upp handen i skolan. I högstadiet kom hand- och fotsvetten. Jag svettades så att det rann och frös väldigt mycket. Varje dag. Och varje dag på väg till skolan i den kyliga morgontimmen hoppades jag att jag skulle få slippa, men trodde det förstås inte, och utvecklade allehanda strategier för att skyla min blöta kropp. Framför allt genom klädval. Jag hade vanligen en halsduk eller scarf som jag under den första lektionen knycklade ihop till en boll i knäet för att fånga upp handsvetten, men mina papper blev likväl blöta. Jag svettades på nytt så fort jag torkat av händerna.
”Dina händer är så märkliga, kalla, röda och blöta”, sade min lärare i naturämnen under en laboration, närmast nyfiket. Min musiklärare utbrast: ”Så äckligt, tangenterna är blöta!” efter att jag spelat piano. Killarna spottade i händerna under gympalektionernas danstimmar för att jag skulle avstå från att hålla dem.
Jag lärde mig att vara vaksam på min kropp och att skyla den. Äcklet jag kände inför mina svettningar sammanlänkades med begynnande kroppsliga förändringar i den tidiga puberteten och jag kände skam över hela min kropp. Kanske hade jag utvecklat anorexi även utan svettningen, men jag tror att den var en starkt bidragande faktor.
För mig har svettningen – även i vuxen ålder, under de perioder då jag av olika skäl varit utan behandling – påverkat inte bara min livskvalitet utan också funktionsnivå i arbete såväl som socialt. Jag är på helspänn och har svårt att koncentrera mig. Att behandla sekundära effekter i form av ångest och depressiva besvär hjälper inte. Jag har provat flertal gånger. För mig är den behandling jag får avgörande för att kunna känna grundläggande tillfredsställelse och för att kunna använda mina förmågor inom olika områden, inte minst i arbetet.