Jag började få svettningar i puberteten från armhålor och det var lukten som var värst för mig. Det spelade ingen roll att jag duschat för en stund senare luktade jag illa igen. Kände otroligt mycket skam och undrade konstant vad som var fel på mig. Kommentarer från andra kring min lukt gjorde att jag bara ville gå och gömma mig. Min mamma och jag gick till vårdcentralen och läkaren förstod att något var fel men inte vad det kunde vara. Jag fick några tabletter som jag skulle äta men hade ingen effekt.
Under rasterna på gymnasiet låste jag in mig på toaletterna i skolan och försökte ta mig igenom livet en dag i taget. Jag ville egentligen bara ha ett vanligt liv, kunna följa med mina kompisar på något kul utan 7 ombyten och utan att komma hem helt utmattad och bryta ihop av all skam. Det kändes som att min kropp bara var ett problem och att jag var konstant jagad av mig själv. Till slut kände jag att jag bara ville dö.
Jag fick gå och prata med en psykolog, det var skönt men det hjälpte ju inte mot mitt verkliga problem.
Sen har hela livet varit ett pussel. Jag har gjort val hela mitt liv utifrån var jag kan bäst utstå att vara med mina svettningar. Allt ifrån skola, jobb, partner till små val kring vardagsaktiviteter har varit styrda av mina svettningar.
När jag blev gravid uppstod nya svettningar även från ljumskar och underliv. Jag mådde så dåligt och fick ännu sämre självförtroende så jag orkade inte längre åka till ett jobb. Min partner jobbade och jag var hemma och fixade på vår lilla gård. Jag valde bort nästan alla aktiviteter för att jag helt enkelt inte orkade med min egen kropp.
Jag kunde inte förstå hur det kan vara vinter och jag fryser i hela kroppen men svettas ändå och luktar illa.
Till slut kände jag att det här livet går inte längre. Jag satt helt fast. Mådde inte bra i min relation, jag måste komma loss. Tog mod till mig och ringde en vårdcentral trots all skam jag kände. Hur skulle jag förklara det här, förklara hela mitt liv?
Jag träffade en läkare som inte riktigt visste vad han skulle göra så han skickade en remiss till ett sjukhus med svettmottagning. Men det var så lång väntetid innan jag fick en besökstid så jag valde besöka svettmottagningen privat i Stockholm. Där fick jag prata med en läkare och jag grät och grät.
För första gången i mitt liv kunde någon förklara för mig vad som händer i min kropp. Det har ett namn. Efter det börjar en ny tid i mitt liv. Hoppet om att ha någon slags levande framtid.
Jag bokade in tid för att få injektioner i armhålorna och upplevde äntligen att jag orkade röra mig mer bland människor och börja ta beslut kring mitt eget liv. Jag fick också tiden till läkaren på sjukhuset och självklart skulle jag få behandling hos dem. Det var bara det att de behandlar bara armhålorna och ej ljumskar och det är långa väntetider och glest mellan behandlingarna.
Det har varit en lång väg tillbaka till mig själv. Jag kunde efter behandling våga börja jobba och våga separera och ta alla verkliga beslut för mig själv baserade på vad som känns rätt på riktigt.
Jag har valt att bekosta en privat behandling mellan besöken på sjukhuset för att få ett drägligt liv, skulle aldrig gå annars. Men allt jag kan spara på min lön går tillbaks till att bekosta behandlingarna.
Jag har också gått till en terapeut för att bearbeta hur min uppväxt och mitt liv blev pga svettningarna. Att ens orka prata om hur det styr mitt liv.
Det sorgligaste i allt det här är att jag egentligen är en väldigt social och glad personlighet och att jag förlorade den under hela det här livet. Nu får jag upptäcka dagligen vem jag är och börja om på sätt och vis och jag är så otroligt tacksam att det åtminstone finns någon slags behandling.