Ända sedan tidig förskoleålder har jag svettats mycket om händer och fötter. Från förskoleåren har jag inga minnen av att det var något som störde, men så snart jag började skolan blev jag mycket medveten om att mina händer alltid var blöta och både strumpor och tofflor av Birkenstock-typ alltid var fuktiga och kändes ofräscha. Med åren blev kommentarer från både andra elever och vuxna allt fler.
Svetten från händer har alltid varit påtaglig och synts oavsett ämne. Det har handlat om allt från papper som ska lämnas in till läraren – som på kort tid blivit bubbliga av svetten – till ringdans på musiklektionerna eller under idrotten. De kommentarer som kom från andra orsakade alltid ett stort obehag eftersom jag vid den här tidpunkten kände mig onormal. När det blev allmänt känt på skolan att jag alltid var svettig var förnedringen ett faktum.
Åren gick på och jag undvek massor av aktiviteter. Sjukanmälan från vissa lektioner för att slippa ta någon i hand och överlag undvika all form av fysisk kontakt med andra människor blev allt vanligare. Jag försökte att spola kallt vatten på händerna, lufta så mycket som möjligt och klä mig alldeles för svalt för årstiden – men ingenting hjälpte. När jag vid ett tillfälle tog upp detta med husläkaren blev svaret bara att jag skulle prova att gå mer barfota hemma och att alla svettas mycket i puberteten. Oförståelsen var smärtsamt påtaglig.
När jag var 16 år kom jag av en slump över en tidningsartikel som beskrev hyperhidros. Jag förstod direkt att det jag lidit av så länge jag kan minnas hade en faktisk förklaring. Efter att ha fått tjata på husläkaren fick jag till slut en remiss till Uppsala Akademiska Sjukhus där diagnosen hyperhidros fastställdes och jag började få regelbunden behandling.
Behandlingarna innebar där och då en omedelbar förändring av livet. Som tonåring blev jag mer självsäker då jag kunde börja ta folk i hand eller göra något så enkelt som att blanda en kortlek på rasten. Jag undvek inte längre att delta i aktiviteter och vågade ta mig an saker jag inte skulle ha gjort förut. Ett konkret exempel är ett extrajobb i en klädbutik som genom arbetets natur innebar mycket nära kontakt med människor.
Icke desto mindre är behandlingarna än idag en förutsättning för ett värdigt liv. Samlivet med min sambo och att kunna leka obehindrat med vårt barn är för mig helt ovärderligt. När behandlingarna har ställts in har jag igen blivit påmind om hur stort värde dessa behandlingar tillför i vardagen och i livet i stort.
Den förändrade livskvalitet som behandlingarna faktiskt innebär måste förstås och prioriteras av politiker och regioner, för alternativet för mig och andra med hyperhidros innebär så stora inskränkningar på livet.