Jag är en kvinna på nu 55 år. Jag har hela livet svettats och varit mer varm än andra. Som ung hade jag väldiga problem med handsvett och alltid haft mycket svettningar i ansikte och hårbotten. Jag var alltid den som var rödast i ansiktet efter någon typ av fysisk ansträngning såsom idrott och dylikt.
När jag var 40 år kom jag i klimakteriet med stora besvär av ”vallningar” ca var 30e minut. Detta pågick dygnet runt vilket försämrade min hälsa rejält. Att inte sova ordentligt gav mig en djup utmattning senare. Åren gick och mina vallningar blev något bättre men inte mycket. Jag skyllde alltid på mitt klimakteriebesvär, men jag märkte att jag svettades mer och mer och så fort jag gjorde den minsta ansträngning så rann det svett nedför mitt ansikte och i hårbotten. Så fort jag klev in på något kommunalt färdmedel eller en affär så startade det! Som att vrida på en kran. Eller såklart vid tillfällen när man ska möta nya personer eller vid möten och dylikt.
Sedan sommaren 2018 den fruktansvärda varma sommaren då jag tillbringade nästan all tid vid mina fläktar i ansiktet så har jag inte slutat svettas. Det har ökat i sin form och jag kan bara sitta still och ändå rinner det ner svett i ansiktet. Varje gång jag vaknar upp på natten eller på morgonen så är det som det slås på en termostat och jag svettas så det rinner i ansiktet. Bara av att vakna och ligga still.
Detta är en fruktansvärd sjukdom och den gör att jag isolerar mig mer och mer. Jag undviker så mycket nu, affärer, kommunala färdmedel, möten, i stort sett allt. Just nu är jag arbetslös pga långtidssjukskrivning och jag har ingen aning vad för arbete jag skulle klara av och hur jag ska ta mig dit utan bil.
Ett förhållande är något som känns omöjligt i detta läge. Jag vågar inte dejta. Orkar inte. Jag får dessutom svampinfektioner under brösten och i ljumskar så ofta känner jag mig så ofräsch. Jag svettas mycket på hela kroppen, men mest i ansikte och hårbotten. Handsvetten kan jag leva med, den syns ju inte. Den kroppsdel jag är mest torr i är under armhålan, otroligt nog.
Jag kan inte äta den medicin som finns pga av övriga sjukdomar med medicinering sen tidigare. Det skulle bara krocka och blir moment 22. Botulinumtoxin och andra behandlingar har jag inte pengar till, så jag är bara tvungen att acceptera denna fruktansvärda sjukdom. Jag har ca 8 andra diagnoser, kroniska, men denna tar priset. Den är så socialt hämmande och livskvaliteten krymper något enormt.