Jag gick i sjätte klass när min hyperhidros debuterade. Jag blev djupt deprimerad, utvecklade ett självskadebeteende och plågades av konstanta självmordstankar från sjätte klass och långt upp i gymnasiet. Depressionen lättade lite efter att jag fick tabletter (ditropan) i nian, samt behandling med botulinumtoxin i armhålorna första terminen i gymnasiet. Innan dess kunde jag inte promenera, cykla eller ens gå uppför trapporna till biologisalarna utan att svettas ymnigt.
När jag väntade på bussen i -20 rann svetten som om jag sprungit ett maratonlopp. De enda kläder som fungerade var bylsiga, mörka tjocktröjor och svarta linnen som var djupt urringade under armen. Att köpa en snygg jacka var uteslutet; alla kläder förstördes snart. Att ha ett sommarjobb där sådan klädsel inte var möjlig var uteslutet. All den medfödda överskottsenergi som fick myrorna att krypa i kroppen kunde inte få något utlopp; svetten rann för ymnigt. Jag slutade spela fotboll i åttan för att det blev för pinsamt med svettningarna. Kommentarerna på fotbollsträningar och skolidrotten var tuffa att handskas med.
Varje natt grät jag mig till sömns och jag utvecklade ett självskadebeteende. Jag undvek att vara nära stup, eller att gå för nära kanten på broar; jag litade helt enkelt inte på mig själv. Vården diagnostiserade mig inte med hyperhidros förrän i åttan (de testade mig ett par gånger för diabetes, eller sa att ”alla svettas, det är ingenting”). Min depression, och den sociala ångest som kom av svettningarna, misstänkte BUP var autism. Efter utredningen slog BUP fast att jag var helt normal. Att mina hemförhållanden var fantastiska insåg man också. Att jag gång på gång förklarade att jag hade hyperhidros, och att det var roten till allt, hörsammades inte.
Den glada, sprudlande flickan med för mycket energi fanns inte längre där. Det finns inte ett enda foto på mig från de åren där jag ler.
Men jag har haft oändlig tur. För att skapa något slags mervärde, och slippa tänka, pluggade jag hårt under högstadiet och gymnasiet. Min familj, som hade både högskoleutbildning och resurser, gav mig stöttning i skolarbetet, och ifrågasatte inte heller att jag aldrig gick på fester eller var ute bland folk.
När behandlingarna fick en god effekt (första terminen av gymnasiet) kunde jag fokusera än mer på skolan. Jag skaffade ett årskort på friskis och kunde börja träna igen, i grupp! Jag kunde promenera till skolan, bära tajta t-shirtar, gå på spinning och lyfta vikter utan fara för liv och lem. Långsamt, långsamt började depressionen lätta. Självmordstankarna kom allt mer sällan.
Idag läser jag, tack vare allt plugg, en prestigefylld utbildning på Lunds Universitet. Mycket av min sociala ångest har suddats bort. Framtiden är inte längre lika nattsvart.
Hade jag inte fått min behandling, hade jag inte blivit mer än tjugo. Det visste jag redan som 16-åring.
Fortfarande möter jag läkare som trivialiserar och tycker att jag ber om en botulinumtoxinbehandling för snart inpå den förra (”du säger att du bara är på en femgradig skala mot när det var som värst. Du borde väntat”, har varit svaret när jag kommer dit, efter att inte kunnat bära annat än träningskläder och tvingats gå utan jacka i ett par veckor). Ofta kommer jag på mig själv med att oroas över att behandlingen kanske inte kommer fortsätta vara gratis för mig, eller att kön för behandling sträcker sig flera månader. Åren under högstadiet och gymnasiet var ensamma, förjävliga och inget jag vill minnas eller förknippas med.
Men. Jag har haft oändlig tur och jag är tacksam för det. En fantastisk familj, god effekt av behandling och glädjefylld träning har lyft mig ur de fruktansvärda sidoeffekter hyperhidrosen kan ge. Framtiden blev, trots allt, ljus.