Josefine, 29 år, Redaktör, bokförlag
Mitt första minne av att ha svettiga händer är från förskoleklass, 6 år gammal. Jag och min kompis höll i vår lärares hand på en utflykt. Efter en stund lösgör sig min lärare från min hand och torkar av sin hand. Jag blev medveten om att min hand var blöt och att den inte var trevlig att hålla i. Efter det har jag otroligt många minnen av att ha försökt gömma mina händer och fötter på gymnastiken, gruppaktiviteter som inkluderade att hålla andras händer, danslektioner fick jag sluta med, att high-fiva klasskompisar var uteslutet och att hålla i mobilen/datormusen och spela spel med andra gick inte – det rann nedför mobil/datormus, ned på armarna.
I äldre åldrar lärde jag mig olika knep för att dölja mina blöta händer. Alltid ha långärmat så jag kunde dra över ärmen för händerna när jag skrev på papper, med pennan strax utanför för att inte blöta ner papper på prov och i klassrummet. Jag satt ofta på mina händer, lärde mig att inte ha ljusa byxor för då fick de blöta, synliga fläckar. Att träffa nya människor innebar ofta pinsamma situationer då jag tog någon i hand, ursäktade mig med att ”jag var visst lite varm, ursäkta”. Jag blev en tillbakadragen person som inte ville röra vid någon, inte ta på mina vänner när de var ledsna, aldrig hamna i situationer som kunde leda till att jag blev avslöjad som svettig, äcklig.
Ju äldre jag blev desto mer förstod jag att jag aldrig skulle kunna röra vid någon, aldrig ha en intim relation, hålla i någon jag tycker om i handen, än mindre ha sex eller smeka någon över ryggen. Det fanns inte. För första gången började jag söka efter hjälp, googla, söka vård. Jag hamnade rätt tillslut – en nyexaminerad sjuksköterska på vårdcentralen mindes en föreläsning hon haft med en Carl Swartling under sin utbildning. Hon hjälpte mig att hitta till Svettmottagningen. För första gången vågade jag berätta för någon, och jag möttes av förståelse, vänlighet, en förklaring på mina problem och framförallt fick jag veta att jag INTE VAR ENSAM. Det fanns så många fler som led av samma problem, och vi är många. Efter det fick jag omedelbar behandling med botulinumtoxin, jag hade först svårt att tro att det skulle hjälpa – men det gjorde det.
Efter några dagar var jag för första gången i mitt liv helt torr om händer och fötter, jag satte på mig mitt livs första sandaler sen jag var barn och var inte längre orolig för att det skulle bli blött i skorna, att det skulle klatscha under sulorna. För första gången kunde jag ha kortärmat, jag kunde börja träffa nya människor utan att vara tillbakadragen och jag kunde träna ordentligt utan att tappa vikterna på gymmet, jag kunde hålla i en hävstång och jag kunde jobba ordentligt. Jag kunde läsa mina böcker utan att jag blötte ner pärmarna tills de var smulor. Jag kunde laga mat och baka utan att veta att jag blötte ner degen eller droppade ner i kastrullen. Jag kunde ha relationer utan att vara rädd att de skulle tycka att mina händer och fötter var äckliga.
Jag vågade berätta för min familj och mina vänner. Otroligt nog reagerade en vän med ”men va, jag med!”. Hon hade samma problem som jag och hon kunde nu också söka vård tack vare att jag vågat berätta.
Under flera år kunde jag få behandling med ca 5 månaders mellanrum och jag kunde leva fullt ut.
Idag är det två år sedan min senaste behandling, då Försäkringskassan vann över Svettmottagningen och de inte längre kan bekosta min, och många medpatienters behandling. Det har varit urkass timing, jag hade precis börjat på mitt drömjobb som redaktör på ett bokförlag, där jag ständigt träffar nya människor och tvingas hälsa (ja covid har dock löst handskakningsproblemet just nu). Jag jobbar med böcker och papper som jag ständigt blöter ner. Jag sitter med min dator som konstant är blöt – nej dyngsur – av handsvett. Det försvårar mitt arbete och mitt privatliv ständigt, det är ett såväl socialt som arbetsmiljöproblem för mig.
Jag uppmanar beslutsfattare och Diskrimineringsombudsmannen att ta min och andras berättelser till sig, förstå att vi inte söker ersättning för skönhetsingrepp eller att vi alla är fåfänga och inte klarar lite ”vanlig” handsvett. Det är ett fysiskt och socialt hinder som ständigt påverkar mig i min vardag, och det är verkligt. Det är dessutom genetiskt och till dess att jag själv skaffar barn vill jag kunna vila i att de kan få samma hjälp som jag tidigare fått istället för att veta att de riskerar få samma uppväxt som jag haft, där jag ständigt varit tillbakadragen, undvikit deltagande och alltid varit självmedveten om mina blöta händer och fötter.
Svettmottagningen är det bästa som hänt mig och många av oss, som nu tar krafttag för att ge oss den hjälp som de har medel att ge oss. Jag hoppas att min berättelse kan göra skillnad. Hör och se oss.