Sandra, 28 år, HR-specialist

För mig började det i mellanstadiet, samtidigt som puberteten och alla andra känslor som kommer med den. När jag på en skolfotografering fick svettningar på en hoodie kom mitt första break down. Efter det hjälpte mamma mig att testa olika deodoranter och slutligen absolut torr – men inget hjälpte. Jag som redan tyckte det var jobbigt att prata inför klassen började nu få ångest av alla presentationer.

Jag köpte fler och fler mörka kläder, trots att jag egentligen är en person som gillar färg. Jag gick till doktorn och fick prova mediciner där biverkningarna skulle vara torrhet men det hjälpte inte heller. På högstadiet började klasskamrater bli ihop med varandra men jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att någon skulle vilja bli ihop med mig. Hålla i min svettdrypande hand. Dans på musiklektionerna var det värsta jag visste då vi tvingades dansa kille/tjej och hålla varandra i händerna. Jag skämdes så, kände mig så äcklig, såg hur killarna torkade av sig min svett på sina byxor.

På gymnasiet började jag gå på elchocksbehandling där jag satt med händerna och fötterna i strömförande vatten. Det hjälpte inte heller. Jag fortsatte torka av svetten på mina kläder, spolade händerna med iskallt vatten på toaletten, hade alltid ett papper under handen när jag antecknade på lektionerna. Min syrra skaffade en lamineringsmaskin för att pyssla med och jag lånade den för att plasta in mina stödord inför presentationer i skolan, så papperna inte skulle bli blöta. Jag gjorde svettavtryck på stolarna i klassrummet och fortsatte att hålla distans till killar. Om jag någon gång gick på en fest försökte jag komma tidigt och ställa mig i köket med en kökshandduk – då kunde jag alltid skylla på att jag precis tvättat händerna eller diskat något när de andra kom och ville hälsa.

Det har alltid gått bra för mig i skolan och efter gymnasiet ville jag gärna läsa vidare, men jag var osäker på om jag skulle orka. Fler presentationer och föreläsningar med att förklara pappret under handen när jag antecknar, svettavtryck på stolen – nej tack. Jag började jobba istället men när våren kom sökte jag ändå in till universitetet, osäker på om jag skulle börja även om jag kom in. Men på sommaren fick jag veta att det fanns en svettklinik i Köpenhamn och jag lyckades få tid innan höstterminen skulle börja. Jag tackade ja till universitetsplatsen jag fått, gick på behandlingen och började på universitetet. Det var vändningen för mig.

Idag, flera år senare, har jag en universitetsexamen, sambo, ett jobb där jag ibland behöver stå inför folk och prata – och är numera känd för att klä mig i färgstarka kläder. Jag går fortfarande på regelbundna behandlingar och eftersom det inte går att behandla alla kroppsdelar svettas jag fortfarande på ställen som gör mig osäker. Men det är ändå stor skillnad. Jag har fått en helt annan livskvalitet. Ett helt annat socialt självförtroende.

Jag saknar dock kliniken i Köpenhamn, behandlingarna jag får idag via Landstinget täcker inte lika många områden och är mer smärtsam. Men jag är ändå tacksam att det finns en behandling, den gör stor skillnad för mig.