Jag lärde mig tidigt att gömma mina händer. Ingen skulle få se hur svettiga de var.
Ett minne är att jag redan på mellanstadiet märkte att när jag hållit i ett suddgummi så var det alldeles fuktigt och hade jag haft handen på en yta så blev det ett avtryck efteråt. Jag upptäckte snabbt att något var annorlunda med mina händer men när jag tog upp det i olika vårdsammanhang fick jag höra att det var normalt. Att jag var i puberteten och att det var hormoner som påverkade, eller att jag kanske var nervös.
Först när jag började på universitetet kom jag i kontakt med en läkare som förstod vad som pågick. Jag blev remitterad till en hudmottagning och fick kort därefter min första behandling med botulinumtoxin. Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig första gången jag fick injektioner men det kändes verkligen som magi. Jag fick som ett nytt liv. Innan hade det runnit från händerna nästan jämt. Alla situationer påverkades, och alla mina relationer. Att jag kunde slippa anpassa min vardag efter min handsvett var en sådan enorm lättnad. Injektionerna behöver upprepas med jämna mellanrum. För min del klingar effekten av efter ungefär tre till sex månader.
När universitetsstudierna var klara och jag skulle flytta till en ort där jag fått jobb var jag inte längre berättigad till landstingsfinansierad vård om jag skrev mig på en annan ort. Jag fick därför behålla min gamla lägenhet i regionen där jag var berättigad vård och hyra ut i andra hand för att kunna fortsätta få behandling för mina besvär. Efter flera år och påtryckningar från mina läkare fick jag byta till hudmottagningen i Stockholm men ibland är köerna så långa att jag i stället valt att söka hjälp privat vilket är oerhört kostsamt. Det blir många tusenlappar extra om året jämfört med den vanliga patientavgiften och detta är standard för merparten som lider av av hyperhidros eftersom så få områden täcks av landstingets vård.
Jag känner mig tacksam att ha ”tur” i sammanhanget. Min överdrivna svettning går att dölja, luktar inte och är på ”rätt” del av kroppen enligt vad vården beviljar. Vissa regioner godkänner bara vissa områden på kroppen för behandling med botulinumtoxin. Man kan också ha hyperhidros på fler områden, och bara få godkänt för behandling på ett. Alla har inte råd att söka vård privat. Risken är stor att överdrivning svettning blir en klassfråga. Många väljer att isolera sig och begränsa sitt sociala liv på grund av sina svettningar. Människor lider i onödan, för att kunskapen om sjukdomen är låg och bra vård så svår att få. Jag har försökt att inte låta detta påverka mina livsval i för stor utsträckning men det är omöjligt att säga vad jag hade gjort idag eller vem jag hade varit om jag hade fått hjälp tidigare. Hela livet har jag anpassat mig till att ingen ska behöva upptäcka mina fuktiga händer och det har satt invanda mönster som är så rotade i mitt kroppsspråk och beslut i vardagen att jag är osäker på om jag någonsin kommer kunna vänja mig av med dem.
I framtiden hoppas jag att fler ska få tillgång till fungerande behandling i tid och att stigmat som finns kring överdriven svettning ska lätta. Det är inte rättvist att vi med hyperhidros ska behöva gå runt och känna skam och obehag för något som faktiskt går att diagnostisera och behandla.