Josefin, 27 år, sjukskriven

Jag önskar att jag kunde förklara hur mycket jag lider av mina svettningar, men trots att jag beskriver de begränsningar svettningarna medför verkar ingen riktigt förstå.

När jag kom till vårdcentralen och berättade att jag trodde att jag hade hyperhidros visste inte läkaren vad det var eller hur det skulle behandlas. Jag fick själv föreslå Ditropan, ett antikolinergika, och läkaren skrev ut dessa utan någon ordination. Det tog flera år innan jag, av en slump, läste att antikolinergika är en riskfylld läkemedelsgrupp som bland annat kan förorsaka demens. Jag har själv behövt testa mig fram med dosering utan någon som helst anvisning för att primärvården saknat denna kompetens. Ditropan är en medicin menad för något annat, med minskad svettning som biverkan, och med tanke på det hade jag behövt instruktion och uppföljning med någon annan än min lika frågande mamma.

Historian är egentligen lång, men den önskade biverkningen av Ditropan lade sig efter en tid. Det liknande preparatet Egazil lindrade svettningarna något men avtog också med tiden, nu är det dessutom restnoterat för en längre tid framöver utan möjligt utbyte. Min hyperhidros är generell, jag svettas alltså över större delen av kroppen men värst i ansikte, hårbotten, hals, nacke, rygg, bröst, armar och händer. Det gör att enda behandlingsvägen är tabletter.

Överdriven svettning behöver inte nödvändigtvis betyda att patienten upplever sig varm, tvärtom är jag frusen. I skrivande stund är det oktober och jag lider fruktansvärt av detta varje dag. Föreställ dig att du går ut från duschen utan tillgång till handduk, klär på dig och går rakt ut i kylan utomhus. Föreställ dig vidare hur detta sker upprepade gånger under dagen och att du inte hinner torka däremellan. Du springer förbi alla människor i mataffären och paniken sprider sig om du hamnar i kö, för blickarna faller på dig när svetten rinner i ansiktet, håret, halsen. Hur skulle du må? Skulle du överhuvudtaget kunna nå någon som helst utveckling i ditt liv utan att behöva delta i sociala sammanhang? Eller skulle du som mig, 27 år gammal, bli isolerad i ditt hem i avsaknad av framtidstro och relationer?