Anna, 30 år

Jag fick diagnosen hyperhidros i sena tonåren. Jag har alltid svettats mycket, men inte så att det varit jobbigt förrän i tonåren. Då började jag få mer uttalad hand- och fotsvett, som gav mig blåsor främst under sommarhalvåret. Jag sökte hjälp på hudmottagningen och fick då diagnosen hyperhidros och påbörjade en jontofores behandling.

Med åren har min hyperhidros bara blivit värre och värre och jag har nu problem med hela min kropp. Jag har de senaste åren fått medicin, Ditropan, med biverkningar i form av urinträngningar och muntorrhet. Medicinen ökar dessutom riskerna för demens så jag ställs inför valet att ta en medicin som ger mig biverkningar idag och ännu värre biverkningar på sikt för att göra mitt liv något mer tolererbart. Medicinen hjälper inte mycket men jag tar den ibland inför sociala tillfällen där det kan vara varmt.

Jag har även testat jontofores för handsvett på Hudmottagningen i Gävle när den behandlingen fanns på mottagningen. Resultatet höll i ca en vecka, men nu erbjuds det inte utan jag måste själv bekosta en jontofores maskin för flera tusen kronor.

Det enda som fungerar och faktiskt ökat kvaliteten på mitt liv är botulinumtoxin som jag fått i händer och armhålor. Det fungerar och jag får inga biverkningar. Att ha torra händer när man ska skaka hand med nya människor är en lättnad men bara en liten del av min problematik. Men eftersom sjukvården endast erbjuder behandling på händer och armhålor är problemen på resten av kroppen fortfarande lika jobbiga. Jag måste annars söka hjälp privat och betala tiotusentals kronor flera gånger per år för att få ett normalt liv. Detta är pengar jag absolut inte har.  

Hela mitt liv kontrolleras av hyperhidros. Jag kan endast ha svarta kläder för att svetten inte ska synas. Jag måste även planera mina kläder så att jag snarare fryser för att inte trigga igång svettningarna när jag är i sociala sammanhang. Jag svettas över hela kroppen. Händer och fötter kan jag vara helt blöta även när jag fryser och inte är stressad.

Resten av kroppen reagerar på värme och stress. Det rinner om mage och rygg när jag blir varm. Svettdroppar formas i panna och på överläpp. Mina trosor blir genomblöta som om att jag nästan kissat på mig. Detta gör att jag måste tänka på vilken typ av stol jag sitter på då mörka stolar i metall, skinn och trä lämnar jag blöta märken på, på grund av svettningar från ljumskarna. Knävecken blir dyngsura. Allt blir blött när jag blir varm.  

Sommaren är en tortyr, när alla andra njuter av värmen är det ett rent helvete för mig. All form av fysisk aktivitet måste planeras, och där räknas även promenader in. Att promenera till tunnelbanan måste jag göra i extremt långsam takt för att inte bli varm och svetten ska explodera. Sen måste jag vila i skuggan, gärna sitta ner i några minuter för att kroppstemperaturen ska sjunka något. Trots alla dessa försiktighetsåtgärder så är jag vid ett såna tillfällen redan genomsvettig. Många gånger är Stockholms tunnelbanor extremt varma under sommaren, över 30 grader vilket gör att jag under en resa på 15 minuter kan behöva kliva av tunnelbanan flera gånger för att jag blir för varm och svetten rinner. Min restid till jobbet som i vanliga fall tar 30 minuter från dörr till dörr tar under sommaren dubbelt så lång tid för mig. 

Jag skäms så otroligt mycket över min hyperhidros. Jag är 30 år gammal och har aldrig haft en relation på grund av min sjukdom. Jag känner mig äcklig och mitt liv är så begränsat att jag inte vill utsätta någon annan för det. Jag har under åren många gånger känt att livet inte är värt att leva med denna sjukdom, det förstör mitt liv totalt och när jag inte erbjuds hjälp vet jag inte vad jag ska göra längre. Jag längtar efter barn men vet inte hur jag ska kunna skaffa barn och riskera att de också får denna sjukdom när sjukvården inte hjälper oss. Jag vill kunna leva ett normalt liv.