Maria, 25 år, studerande

Att leva med överdriven svettning kan för den utomstående upplevas som en bagatell, vem som helst svettas lite grann ibland, svett är en naturlig reaktion och inte kan det vara så farligt, alla svettas ju ibland. Men att leva med hyperhidros innebär ett ständigt undvikande av situationer och sammanhang för att minimera de dagliga svettningarna framför andra människor vilket innebär ett otroligt begränsat och påfrestat liv.

Jag kan inte minnas hur många gånger jag avböjt och undvikit sociala situationer. För mig har det inte handlat om enstaka tillfällen utan snarare en regel i det vardagliga livet. Men man vänjer sig vid att undvika situationer som kan sätta svettningarna i fokus, så som redovisningar i skolan och middagar. Att jag så snabbt jag skulle cykla någonstans planerar in en extra kvart så att jag direkt kan gå in på toan, byta kläder och kyla händer och ansikte i kallt vatten är för mig en självklar rutin. Lögnerna och ursäkterna för att slippa undan faller sig så naturligt när det är ens vardag. Att jag någonsin skulle kunna gå och ta en fika med kompisar eller gå på
en dejt fanns inte på kartan.

För mig har detta ända sedan i början på högstadiet varit ständigt närvarande, och jag fick tidigt lära mig själv vilka situationer jag helt enkelt inte kan delta i. Men med åldern så blev svettningarna allt värre och situationerna jag kunde delta i blev allt färre. Gå ut och käka med kompisarna på en restaurang var svårt, kanske gick det bra att käka hemma, så kunde jag sitta närmast fönstret och försiktigt öppna det för att få lite kall luft. Att jobba på cafét i kassan gick inte, att gå på dejt gick inte, att umgås med nya människor gick inte, hålla redovisningar, ha intervju var otänkbart. Typiskt var behovet av en flyktväg, en ursäkt att kunna lämna situationen om svettningarna inte ger med sig.

Konsekvenserna av detta blir både ett väldigt ensamt och begränsat liv. Och de psykiska konsekvenserna är för mig själv svåra att greppa. Men att man som 16 åring blir diagnostiserad med depression förefaller föga förvånande när man lever ett liv där livsvalen blir allt mer begränsade och det sociala livet blir allt mer tomt. Ensamheten blir enorm i kombination med en framtid som ter sig omöjlig att hantera.

Jag började göra behandlingar efter att jag gått ut gymnasiet. Sedan dessa har jag nu gjort behandlingar i ansiktet ungefär 3 gånger per år mellan åldern 19 och idag snart 25 år. Det kostar mig ungefär 13 800 kr per år i behandlingskostnader och utöver det tillkommer kostnader för mediciner. Vilket innebär att jag under liv som ung vuxen har spenderat drygt 80 000 på behandlingskostnader. För en student som lever på studiemedel är detta såklart mycket pengar. Men för mig är det aldrig ens en fråga om det har varit värt det. Jag har kunnat plugga på universitet, där deltagande i seminariegrupper och redovisningar är obligatoriska, och jag genomför just nu min praktik på Regeringskansliet. För mig har behandlingarna gjort det mjöligt att ta del av sammanhang som jag aldrig någonsin kunnat ta del av annars. Att kunna hänga med på vardagliga sociala sammanhang kan för den utomstående ses banalt men för mig är det en ynnest att kunna delta. Att sitta på en uteservering i gassande sol med sina kompisar, sitta i en varm bil och göra en roadtrip med någon man tycker om, och träffa nya människor är otroligt värdefullt för mig.

För mig råder det ingen tvekan om att det mesta i mitt liv hade jag aldrig tagit del av om det inte vore för mina kontinuerliga behandlingar. För mig är det ingen tvekan om saken, jag hade aldrig utsatt mig själv för risken av att börja svettas inför min seminariegrupp och behövt använda min vanliga ursäkt om att jag måste spy och måste lämna rummet eller att jag måste ta ett samtal. Jag hade aldrig kunnat hänga med på sociala sammanhang och lärt känna mina kompisar som jag har idag.

De begränsningar som hyperhidros innebär för den enskilda individen, i brist på behandling, är svåra att greppa. Den dagliga anpassningen
och navigeringen i vardagen är i sig otroligt påfrestande och den begräsningen av livsmöjligheter är mycket omfattande.

Tack vare behandlingen kan jag faktiskt ta del av sociala sammanhang, studera och arbeta och vara en social person vilket har höjt min
livskvalité ofantligt mycket.