Karin

Min hyperhidros började någon gång under mellanstadiet, det är svårt att säga exakt när men jag minns att jag älskade dans under lågstadiet, något som försvann under mellanstadiet i takt med att svettningarna ökade.

Jag svettas mest om händer, fötter och armhålor, där händerna är det absolut största problemet. Fötter och armhålor går att dölja med kläder och skor och jag har lärt mig vad jag kan ha på mig för att det inte ska synas hur blöt jag är, men med händerna är det svårare. Det absolut jobbigaste med handsvetten är att alla första möten börjar med handskakning och det första nya människor får veta om mig är således att jag svettas mycket, vilket många gånger förknippas med nervositet. Obekväma situationer.

Nuförtiden är det nog vid en ny jobbstart som Hyperhidros påverkar mig mest, men även om jag på jobbet behöver hjälp och ska visa något på dator/papper och det blir blött kan det bli väldigt jobbigt och jag drar mig ibland för att be om hjälp av den anledningen. Det kan också uppstå jobbiga situationer om jag har hållit i en bekants barn och lämnar tillbaka barnet med blöta byxor. När de sedan ska byta blöja eftersom de tror att det är kiss är blöjan torr, vilket är svårt att förklara om jag inte vill berätta om sjukdomen.

Som yngre var det mycket jag valde att inte vara med på, på grund av Hyperhidros. Jag minns tydligt en nyårsafton då jag inte klarade av att gå på fest på grund av handsvetten och de nya människorna, och valde då att bädda med sovsäck och dynor på vår garagevind så att mina föräldrar inte skulle ana något. Där låg jag och läste med en ficklampa till småtimmarna.

I skolan var de enda lektionerna jag skolkade från idrott och musik, de jag i vanliga fall gillade mest, och det var när det var risk för dans. Ingen ville ta mig i handen och att dansa pardans med folk på håll var förnedrande och väldigt jobbigt.

Under skoltiden fick jag många gånger pausa under mitt skrivande pga att pappret jag skrev på blev så blött att det inte gick att skriva på. Att dricka kaffe eller något annat varmt resulterade oftast i att jag var tvungen till att ta en halvtimmes paus för att händerna blev för blöta för att göra något och sedan sitta kallt vid ett öppet fönster. 

Jag har även stundtals problem med att använda mobilen då det är touch screen vilket ibland inte fungerar med mina blöta fingrar. Jag var vid många sammankomster låtsas må dåligt och låst in mig på toaletter eller liknande med “huvudvärk” för att samtliga gäster ska hinna komma. Efter det har jag stått och sköljt händerna i kallt vatten i fem minuter innan jag snabbt går ut och avverkar så många handslag som går innan svetten tränger igenom. Då är händerna iskalla och fuktiga men det är bättre än dyblöta!

Jag ställer mig också ofta och diskar, går på toa och dylikt när jag är på fest. Under tonåren upptäckte jag att jag inte svettades när jag var full vilket medförde att jag ofta drack ordentligt innan jag gick ut, och det är nog något av det sämsta Hyperhidros medfört, samtidigt som det var en sådan lycka att känna sig “normal”.

Efter gymnasiet läste jag en artikel i en tidning och det var första gången jag hörde något om Hyperhidros och fick reda på att jag inte var ensam om detta, och det var en otrolig lättnad! Min första lön gick till en behandling på en privatklinik i Malmö. Det var tufft då de inte hade någon förståelse för sjukdomen och jag fick dessutom väldigt dålig bedövning (Emla-salva) men känslan några dagar efteråt var obeskrivlig och de 7000 kr (inte säker på priset) är fortfarande mina bäst spenderade pengar, det förändrade mitt liv.

Jag har behandlats med botulinumtoxin i händer, fötter och armhålor, och det har fungerat bra för händerna och armhålorna i ca tre månader. I fötterna har det inte hjälpt mycket. I höstas köpte jag en Jontofores-maskin vilket har hjälpt mina fötter jättemycket och i år gick jag för första gången barfota nästan hela sommaren, det var en så skön känsla! Tyvärr hjälper det inte alls på händerna som fortfarande svettas som vanligt.

Jag har sedan några år börjat berätta för fler och fler och det känns så himla bra. Det var en stor lättnad att berätta för min familj även om framför allt mamma tycker att det är jobbigt att jag dolt det under så lång tid och mår dåligt över att hon inte märkt det, men jag har under åren blivit så bra på att dölja det. Sedan några månader tillbaka har jag försökt berätta det för vänner så fort jag får chansen, på ett enkelt sätt, så att så många som möjligt får vetskap om sjukdomen.

Många blir förvånade, vissa ställer någon följdfråga och tycker att det verkar jobbigt och säger att de aldrig hört något om det. Det tycker jag är den bästa reaktionen, när jag får berätta lite om det och det känns inte så tabu. Andra har direkt börjat prata om något annat och verkar ha blivit obekväma med det jag sagt, vilket känns jobbigt men det är såklart en reaktion jag förstår. Jag vill inte att ämnet ska vara tabu.