Magnus, 48 år, mekaniker

Första gångerna jag insåg att jag svettades mer än andra var i högstadiet, vilken klass är jag inte säker på. Jag har ett väldigt tydligt minne av en vinter då vi var ute och åkte skridskor, på den tiden så gjorde vi det i våra vanliga kläder och jag hade t-shirt och en jeansskjorta på mig. När vi satt och väntade på nästa lektion så var det någon som påpekade att jag var ju helt genomblöt. Och det var sant. Axlar, bröst, mage och rygg var helt genomsvettiga och det var egentligen bara sidorna på skjortan som var torr. Inga fläckar alltså utan den största delen av skjortan var genomblöt. Jag har däremot inget minne av att jag egentligen tyckte att det var en stor grej då

Mina problemområden är egentligen allt utom vader och lår. Har jag skor på mig är fötterna fuktiga. Jag svettas ymnigt över hela kroppen i övrigt men huvudet är nog värst. Jag har tillfällen några gånger var dag då det rinner ner i ansiktet och/eller från skalpen ner i nacken. Jag får ofta ta av mig glasögonen då det droppar från ögonbryn ner på insidan av dem. Så länge det är nedåt 20 grader eller svalare så går det ju bra när jag är stilla, annars händer det ibland då jag bara ligger stilla, eller om jag vart uppe och rört mig så slutar det liksom aldrig. Annars är det mest vid rörelse men det räcker med väldigt lite. En promenad på fem minuter från bilen till någonstans kan räcka ibland, det beror mycket på hur luften är och om jag är lite stressad, det spelar absolut in i de fallen. Jag jobbar som mekaniker och älskar egentligen att hålla på och greja med allt möjligt men det här håller på att ta all glädje ifrån mig, ibland hinner jag knappt börja innan jag bryter ut i svett över hela kroppen och det börjar rinna från hela huvudet. Det är oerhört plågsamt när man känner att alla kläder på kroppen liksom blir ”hala” av att det bildas en hinna av svett över hela kroppen.

Sociala grejer undviker jag helst, särskilt på vår/sommar. Att komma till ett fik eller restaurang och inse att det inte finns skugga nånstans gör ju att jag fylls med obehag redan innan jag satt mig ner, ofta blir jag också väldigt irriterad på sällskap, ställe eller hela situationen. Jag inser ju att det sitter hos mig men det kan inte hjälpas. Yrkesmässigt jobbar jag ju i blåkläder vilket gör mig mindre känslig tror jag. Att jobba någonstans där jag skulle träffa nya människor eller kunder regelbundet känns väldigt avlägset och det gör mig ledsen. Jag trivs på mitt jobb men jag känner inte att jag skulle kunna göra så mycket annat egentligen. Jag lever ensam och har gjort så i hela mitt vuxna liv. Det handlar såklart inte bara om det här men de senaste åren (5–10) så känns det som en större och större barriär. Hur ska någon kunna krama eller smeka mig när jag känner ett så stort obehag inför mig själv?

Jag har sökt mig till Vårdcentralen City här i Eskilstuna vid ett flertal tillfällen. Första gången var nog mer än tio år sen och senast var kanske ett år sen. Jag har mötts av en axelryckning. ”Alla människor svettas”, ”Det finns inte så mycket att göra åt” osv. Jag har aldrig fått någon utredning eller diagnos. Jag har bett om att åtminstone få en remiss till hud för någon sorts utredning i hopp om att de ska veta något mer. Jag har blivit nekad med svaret att det ändå inte gör något. I vintras bad jag om att åtminstone få testa Ditropan, som jag själv läst mig till skulle kunna vara ett alternativ. Det fick jag och har testat. Jag har inte haft någon effekt men har mest provat under sommaren och det kanske är optimistiskt. Jag ska fortsätta testa under hösten då det är lite svalare men känner mig inte speciellt hoppfull. Jag hoppas att jag har fel i det fallet. 🙂

Jag behöver inte berätta för min omgivning. Jag får regelbundet kommentarer om hur mycket jag svettas. Välmenande säkert men nej, jag har inte klivit ur duschen precis och ja tack, jag vet att jag svettas. Blickar ofta och en gång en utskällning av en kompis då vi var ute på lokal, säkert 20år sen men jag minns väl hur har blängde på mig och hävde ur sig att ”Nu får du väl sluta svettas!” i ett klart irriterat tonfall. Han var sur, på riktigt.

Det är inte alltid roligt. Jag ställer gärna upp på frågor eller vad som kan bli aktuellt.