Elin, 32 år, Musikterapeut, Fritidslärare & musiklärare

Så länge jag kan minnas har jag haft svettningar på både händer och fötter.

• Jag minns när jag var 10 år på skolresa och en pojke tog mig i handen. Han grimaserade och skrek: ”Ohhhh!” och drog iväg sin hand.
• Jag minns när jag gick i 9:an och gick på skoldans. För att dölja min handsvett hade jag plasthandskar under mina sidenhandskar för att inte det skulle bli blött.
• Jag minns lucia i gymnasiet, paniken att hålla ljuset och svetten pärlades och droppade ner på golvet. För att dölja det hade jag toalettpapper runt ljuset som jag kunde torka mig på. Lucialinnet fick inte heller bli blött.
• Jag minns alla de gånger jag fått panik över att ta av mig skorna och stressen över att det skulle lukta svett i rummet.
• Jag minns alla de skor jag förstört!
• Jag minns alla de gånger jag varit i den svarta teatersalen, där fötter och händer gjort avtryck på golven.
• Jag minns alla de gånger i musiksalen där jag varit rädd att spela instrument, för att allt blir blött och folk kan se.
• Jag minns på den tiden jag spelade innebandy och skräcken att någon skulle ta fel innebandyklubba.
• Jag minns alla de gånger jag skrivit på papper och papperet rullat ihop sig.
• Jag minns alla de gånger jag gjort yoga och halkat i down facing dog-positionen, händerna var för hala.
• Jag minns alla de gånger jag satt mig vid pianot och svetten droppat ner på tangenterna, hur paniken kommit och jag inte kunnat stoppa det. Efteråt har jag behövt torka av pianot.

Skräcken att folk ska se och tycka att det är äckligt har varit det svåraste, därför jag har gjort det lätt för dem. Jag har själv tyckt att det är äckligt. Tills den dagen jag träffade mannen i mitt liv, som på första dejten tog mig i handen utan att grimasera eller påpeka mina svettiga händer. Det tog några dejter innan jag berättade om min hyperhidros. Till svar fick jag: Det har jag inte ens tänkt på. Har bara tänkt på hur bra du är! Där och då blev jag trygg och succesivt slutade jag tycka det är äckligt. Det är någon jag måste leva med resten av mitt liv.

Jag har försökt tre olika botox behandlingar utan resultat. Men som jag önskar det fanns ett botemedel!

Idag är jag duktig på att berätta om min hyperhidros. Men känslan finns ändå där. När jag undervisar barnen på skolan och vill ge dem de bästa jag har, men ändå känner mig obekväm att hålla dem i handen för att de kanske ska påpeka något. Jag är fortfarande rädd att mitt framtida barn inte kommer vilja hålla mig i handen och jag är fortfarande obekväm när mina syskonbarn vill ta sin faster/moster i handen och de drar bort sin hand.

Det är i många fall ett helvete! Det sitter i mitt huvud, och självkänslan har tagit smällar. Men livet måste gå vidare och idag förstår jag att jag inte är äcklig.

Egentligen är det bara svett, men ack så underbart de hade varit att leva utan!