Lina, 32 år, förskolelärare

Jag blev nog medveten om min hyperhidros i skolåldern, i sammanhang då man skulle hålla handen, dansa på gympan, och senare i tonåren vara intim med någon, hålla handen och hälsa på nya människor. Jag har känt mig väldigt begränsad av hyperhidrosen, jag har tyvärr undvikit situationer och sammanhang som jag gärna velat delta i och utforska pga handsvett. Mycket tankar om hur jag kan undvika att det märks, undvika situationer då det kan märkas, oro inför situationer. Och skam! Jag har känt mig ofri, och det känns sorgligt. Jag önskar jag kunde känna mig avslappnad och fri att utforska livet, utan handsvett. Utan oro och skam.

Händerna är ju en stor del av att vara nära, visa omsorg och kärlek, connecta med varandra. Och det är just det som är sorgligt, att det påverkar just denna essentiella del av livet och att vara människa. Den sociala aspekten. Detta är ett mycket stort handikapp. Jag har nu fått en bebis som jag redan känner har ärvt hyperhidrosen i händer och fötter, och det ger mig mycket oro å hennes vägnar.
Få vet om min åkomma, och detta pga skam, det är pinsamt helt enkelt.

Jag hoppas innerligt att mitt barn kommer kunna leva det liv hon vill utan begränsningar och skam, och jag kommer hålla hennes svettiga små händer hela vägen.