Jag minns så väl när jag var sjuårsåldern. Jag skulle på midsommardans i min fina klänning och på mig hade jag mina fina, vita klackskor som jag var så nöjd med. Vad jag inte visste då var att mina skor skulle bli genomblöta. Mina storasystrar sa: ”Men herregud vad har hänt, du är ju jätteblöt i dina skor?!” När man är så liten förstår man inte vad det beror på, men idag förstår jag att det handlade om Hyperhidros.
Jag minns så väl tonårstiden – den var hemsk. Lilla jag som skämdes så otroligt över att vara blöt om händerna. Jag har lärt mig att dra ner tröjorna för att ”torka” av händerna och att alltid torka mig på byxorna. Självkänsla har varit – och är väl fortfarande – i botten pga av den här sjukdomen. Det sätter sig på psyket. Alla relationer, prestationer, hälsningar och fysiskt berörande får mig verkligen att bli deprimerad. När jag i artonårsåldern bestämde mig för att göra behandling med botulinumtoxin i mina händer var det en fantastisk upplevelse efteråt. Att liksom få känna hur len hud man har, våga hälsa på andra och känna sig lycklig för livet. Jag gjorde även två botulinumtoxinbehandlingar till och den sista tog jag även fötterna. Idag äter jag medicin varje dag vilket hjälper mig iallafall att få en någorlunda vardag.
Det som mina tankar snurrar mest för idag är hur jag (har inte bestämt än) ska kunna genomgå en graviditet med alla hormoner som sätter igång svettningar. Man lever med många tankar när man lever med hyperhidros. Vi får se hur allting blir framöver man hoppas på mer forskning och andra lösningar.