Mina besvär började nog redan i högstadiet men det är från gymnasiet jag har mina första tydliga minnen av hur jag under skoldagen besöker toaletten flera gången per dag för att tvätta mig under armarna och torka min tröja under handdukstorken. Efter det satte jag toapapper under armarna. Det var besvärligt med papper under armarna, eftersom det gärna smulade sönder och började trilla ut efter ett tag, men det var det bästa jag kunde komma på då.
Jag har sedan dess alltid svettats under armarna, eller svettas är inte rätt beskrivning eftersom jag inte alls behöver vara varm. Jag har sedan dess alltid varit blöt under armarna, oavsett om jag kände mig varm eller kall har ringarna alltid varit där. Jag valde alltid kläder där de blöta ringarna skulle synas så lite som möjligt. Jag kunde aldrig ha kläder i annat material än bomull då det blöta syntes mer på syntetkläder, vilka dessutom drog åt sig svettlukt som inte gick att tvätta bort. Att räcka upp handen har varit otänkbart sedan dess fram tills att jag började min behandling.
Ljumskarna orsakar ibland skav som är plågsamt och det kan lukta illa oavsett hur noggrann man är med att tvätta huden ren och bara använda luftiga kläder. Att lukta illa från ett sådant intimt område är oerhört genant. På somrarna undviker jag att sätta mig på plaststolar eller på dynor av syntet eftersom det alltför ofta resulterar i att det blir en blöt fläck där jag suttit.
Jag minns en gång när jag precis hade slutat gymnasiet och åkte buss en varm sommardag. Jag satt på ett av sätena med syntetiskt läder och när jag skulle kliva av bussen kände jag hur blött det var under mig. Jag försökte snabbt att torka bort så mycket som möjligt med min kjol, men hade samtidigt bråttom att kliva av. När jag var på väg ut skriker någon på bussen efter mig, hur äcklig jag var. Jag antar att hon trodde att jag hade kissat på mig…
Sedan jag började min behandling med botulinumtoxin, har jag slutat oroa mig för vilka kläder jag har, jag rör armarna helt fritt, och jag slipper visa svettfläckar på kläderna. Det är en oerhörd lättnad att få känna sig som vem som helst. Att kunna röra sig normalt.