Min hyperhidros började i tonåren. Extrema svettningar i händer, fötter, armhålor, ljumskar och underliv. Skolan blev en mardröm. Jag hade kunnat haft bra betyg, men jag skolkade ofta för att slippa vara bland människor. Jag kunde inte skriva när pappren blev helt blöta av droppar från mina händer. Gympalektionerna var jag aldrig på för att jag skulle inte våga ta av mig skorna eller hålla i andra barns händer. Jag kände mig ofta ledsen och deppig för att jag kände att mina svettningar stoppade mig från mina mål och drömmar. Jag skulle inte bli den jag ville. Jag vågade inte ha nära vänner eller träffa killar. Jag mådde jättedåligt varje gång jag visste att jag skulle behöva skaka hand med någon. Det var ett handikapp som ingen såg. Som begränsade hela mitt liv. Jag tackade nej till mycket för att slippa vara rädd. Jag valde hellre att vara hemma och ha ångest.
Några år efter jag gick ut gymnasiet hittade jag Svettkliniken i Köpenhamn. Jag fick behandling där, det kändes overkligt efteråt. Jag kom inte ihåg ett normalt liv. Det var en sån underbar känsla att bli befriad från sitt handikapp. Under tiden jag fick behandlingar kände jag mig lycklig. Jag kunde resa, jag utbildade mig, gifte mig, öppnade mitt företag som jag hade drömt om och fick två underbara barn. Jag brukade höra av min omgivning att jag inspirerade dem och kunde komma hur långt jag ville.
Sen stängdes Svettkliniken i Köpenhamn och hela min värld rasade. Jag hamnade på ruta ett igen, med alla jobbiga tankar och känslor. Rädd för att inte klara av att sköta mitt företag där jag träffar många människor, två små barn, för att inte ha ett normalt liv och vara bland människor när jag är så social.
Folk i Sverige jobbar och sparar pengar till något dem vill ha eller göra. Jag som har hyperhidros ska spara till min sjukdom. Jag har ingen lust att jobba eller gå ut från mitt hem. Värst av allt är att jag inte kan vara en glad mamma och fru som kan vara med och göra aktiviteter med min familj. Jag vaknar deprimerad och har ångest ända tills jag sover igen. Jag har ingen glädje och skulle ta livet av mig om jag inte hade två små barn. Jag känner att det inte är värt att leva, att jobba och betala ca 40,000 kr var tredje månad, när jag kan göra mycket annat som gör mig och min familj glad med dem pengarna som jag sliter för. Jag betalar redan skatt och det gör jag gärna, men ska jag behöva betala nästan hela min lön också för att jag råkade födas med en sjukdom som gör mig handikappad?
Jag har sökt hjälp hos familjeläkare och hudkliniken. De tar hyperhidros som ingenting. När man själv inte har sjukdomen så är det svårt att förstå eftersom det inte syns. Det måste finnas i ens kropp för att förstå riktigt. Andra ser inte hur mycket vi med hyperhidros anstränger oss, lider psykiskt, hur mycket tid och energi vi lägger på att tvätta oss, torka ut huden, byta om flera gånger om dagen och leva med ångesten och rädslan. Jag fick höra av en sjuksköterska som svarade hos hudkliniken att jag faktiskt inte dör av denna sjukdom som jag kan göra t.ex. med diabetes om de inte får vård och därför prioriteras hyperhidros bort. Varför ska vi med hyperhidros diskrimineras? Ja man kanske inte dör på naturlig sätt med hyperhidros, men man kan faktiskt ta livet av sig om man känner att hela livet känns mörkt och lidande.