Lisa, 25 år

Tänk dig att bara tanken på att börja svettas stressar dig varje dag, varje minut och till slut är hela du varm och fuktig. Utan att ha rört dig en meter.

Att inte kunna ta en promenad på 5 min i jeans och en ljus blus för när man kommer in igen är det som om man sprungit ett maratonlopp och svetten rinner och syns överallt på dina kläder.

Ångest ångest ångest. Jag kan inte ha på mig vad jag vill. Allting måste vara svett-vänligt, alltså mörkt, och jag måste köpa dubbel uppsättning för att kunna byta kläder på jobbet utan att någon märker det. Även kläderna förbrukas på några månader sen måste dem slängas.

Kan inte cykla till jobbet (3 km dit) för när jag kommer fram rinner svetten överallt och då blir jag ännu mer stressad vilket gör att svetten inte direkt slutar rinna. Gissa antal toabesök jag har per dag bara för att torka av svetten under armarna och i underkläderna och fyller på med lite deo?! Min sambo kör mig varje dag till jobbets entré för att jag ska kunna ”börja min jobbdag” med en sval känsla i kroppen och slippa byta kläder direkt på morgonen.

Sociala sammanhang finns knappt. Jag är en glad och framåt person men sjukdomen gör att jag måste tacka nej till fester, middagar och utgångar för att jag inte kan hantera svetten, speciellt inte med okända människor. Jag tror att de på mitt arbete och nya människor ser mig som en blyg och introvert person, jag gör allt för att inte vara nära människor och prata för efteråt har jag vallningar som en 60-åring med klimakteriebesvär..

Jag har drömmar om vad jag vill bli men ju mer jag tänker på det så är det ingen idé för denna sjukdomen hindrar mig att läsa till t.ex polis, lärare eller något annat yrke där mycket personkontakt eller fysiskt arbete ingår.

Har testat både botulinumtoxin och medicin, men även absolut torr osv som finns på vanliga apotek. Ingenting hjälper eller lindrar mina symptom. Varje dag tänker jag på hur jag ska svettas så lite som möjligt så jag slipper byta kläder, duscha 3-4 ggr per dag eller utsätta mig för pinsamma situationer när sjukdomen gör sig påmind.

Enda gången jag ”smälter in” och känner mig hyfsat normal är på gymmet eller på mina träningar när alla andra svettas, det syns kanske mer på mig men jag skäms inte lika mycket.