Frida, 27 år

Redan när jag var 10 år, började jag svettas. Inget konstigt med det, att svettas under puberteten är ju vanligt. Men jag upptäckte att de andra inte verkade ha det lika besvärligt som mig. Mina svettningar gick heller inte över, långt efter det att jag var färdig med puberteten. Livet var besvärligt för mig, och jag fick anpassa mitt liv till svettningarna.

Började leta runt på nätet, och jag hittade Svettmottagningen. Där läste jag om hyperhidros för första gången och jag var lättad över att jag inte var ensam. Jag hade oturen att få generell hyperhidros, som satte sig i princip överallt på min kropp.

Däremot tog det mig flera år innan jag vågade höra av mig till Svettmottagningen. Jag skämdes så otroligt. Jag visste även att jag inte skulle ha råd med behandlingarna, så jag testade allt möjligt. Beställde olika preparat från USA och andra länder. Allt på hyllorna från apoteket i Sverige hade jag redan testat. Ingenting fungerade. Sökte hjälp på vårdcentralen där jag mer eller mindre blev idiotförklarad. Det tog hårt. Att söka hjälp för något som man skäms för, och som begränsar livet. Men ingen kunde förstå. Så jag höll ihop och led några år till.

Jag vet att alla svettas, men alla svettas inte som mig. Jag har aldrig kunnat ha på mig vanliga kläder. En vanlig t-shirt, det hade varit en dröm. Ryggen och armhålorna hade fått stora fläckar direkt. Nej, utan jag måste leta efter stora pösiga mörka kläder. Att komma ny till ett ställe, såsom på en arbetsplats eller på ett socialt evenemang, är rent ut sagt ett helvete för mig. För sådana vardagliga saker, som att ta folk i hand, ger mig panik. Vem vill gå runt och hälsa på folk när det rinner från händerna? Ansiktet ska vi inte tala om. Det går inte att dölja ansiktet, för det är där.

Jag tittade inte längre in i folks ögon, för jag tänkte: om jag tittar på något annat när jag pratar, då kanske den jag pratar med också tittar bort, och då kanske det inte märks att jag febrilt står och torkar av svetten som rinner nerför ansiktet? Att ta av sig skorna, efter en promenad är också en sådan sak. Mina fötter är fullkomligt dyngsura. Det luktar och jag lämnar spår efter mig på golvet. På grund av att jag svettas så mycket i skorna, kan jag oftast inte ha ett par skor mer än ca 3 månader. De blir helt enkelt så förstörda av all svett.

Att gå på dejt var också en mardröm, när man fullkomligt brinner av värmeslag och svetten inte slutar rinna från ansikte, händer, armhålor och fötter.

Jag kom på mig själv att sluta gå på kalas, fester, alla sociala sammanhang, för det var olidligt. Livet kretsade bara runt detta eviga svettande. Fick alltid ha med mig en extra tröja och nya strumpor. Konstant springa på toa och torka av mig och spruta på mer deodorant. Torka ansiktet. Se att sminket rann. Alltid gick jag runt och var blöt på flera kroppsdelar. Jag fick aldrig känna känslan av att vara ren. Till slut tyckte jag att det bara var lättare att sitta hemma och ta det lugnt så jag kunde få slippa svettningarna. Jag var då 25 år gammal, pratglad och social. Istället blev jag en fånge, på grund av något som heter Hyperhidros.

Droppen kom när jag en dag sminkade mig. Penslarna gled ur mina händer, gång på gång. Fick torka av handsvetten på en handduk ungefär varannan minut för att få grepp på saker. Tänkte: är det såhär det ska vara? Dagen efter, ringde jag Svettmottagningen. Mitt i samtalet, var jag nära tårar. Kvinnan jag talade med, tog mig på allvar och lovade att jag skulle få hjälp. Tog alla mina besparingar och åkte ensam till Stockholm för att få behandling.

Detta var tre år sedan. När jag till slut fick hjälp på Svettmottagningen 2016, förändrades mitt liv. Trots att jag får behandlat mina allra värsta ställen, är mina problem inte borta. Jag svettas fortfarande, men det går att leva med det. Det blir hanterbart och det är det enda jag önskar. Jag kan ta folk i hand, jag kan titta på människor när jag pratar med dem. När jag tänker tillbaka på hur jag hade det innan, blir jag ledsen. Att så mycket av mitt liv gick åt till att fokusera på detta. 

För ett år sedan när jag ringde Svettkliniken i Köpenhamn fick jag beskedet som högsta domstolen tagit. Att man endast ska få hjälp med händer och armhålor. Det var som ett slag i ansiktet. Att ligga och få ca 500 sprutor sammanlagt i ansiktet och kroppen, en gång i kvartalet, är inget jag önskar någon. Men, om det är det eller att gå tillbaka till mitt gamla liv, så väljer jag sprutorna, trots att nålar skrämmer mig något så otroligt.

Det är inte roligt att behöva plocka ut semesterdagar för att kunna ta sig till Köpenhamn och få sjukvård. Men jag är otroligt tacksam för alla gånger jag fått hjälp. Dessa läkare och sjuksköterskor är fantastiska. Jag har inte valt att ha hyperhidros och att behöva finansiera detta på egen hand flera gånger om året är inget jag klarar av på egen hand. Det dröjde inte många månader, så fick hela kliniken i Köpenhamn läggas ner. Världen för mig blev mörk. Jag ville inte leva på det sättet jag tidigare levt. Då livskvalitén såg ut så. Det var dags att börja kriga åter igen för att få någon slags hjälp. Få någon att lyssna, att förstå min smärta. 

För någon som inte har Hyperhidros, kanske detta verkar som en bagatell. Men om man läser vad folk skriver i olika supportgrupper, så skriver de flesta samma sak. De är desperata och orkar inte mer. Jag själv, känner mig maktlös och uppgiven. Sjukdomen kallas inte för, den tysta sjukdomen, för intet.