Cecilia, 28 år

Allt började när var runt 12-13 år. Minsta lilla fysiska aktivitet och jag blev dyngsur. Jag förstod rätt tidigt att detta kanske inte är normalt då jag aldrig såg någon annan i min närmaste krets svettas så intensivt för minsta lilla så som jag gjorde. Detta gjorde att jag började skolka mer och mer från idrotten i skolan och jag blev allt mer stillasittande.

Svettningarna tilltog allt mer och det var först när jag var runt 18 år som jag verkligen inte kunde ta detta mer och sökte vård för det. Men likt många andra så sa de att det berodde troligen på hormoner i kroppen och att det skulle gå över. Men det gjorde det inte,

När jag var 20 år så upptäckte jag svettkliniken av en slump och fyllde i en blankett för att se om jag var lämplig för att få en behandling, vilket jag var. Strax därefter blev det bekräftat att jag lider av hyperhidros.

Det värsta med att ha hyperhidros är alla blickar man fått på sig över åren och hur obekväm man känner sig i vissa miljöer. 

Största problemområdet är ryggen, vilket det har varit sen hyperhidros bröt ut. Den senaste tiden har jag även börjat svettas i hårbotten. 

På grund av hyperhidros vågar jag inte gå i annat än svarta toppar, och helst i polyester då det stänger in svettningarna och det blir inga synliga fläckar. Jag undviker helst kramar och är ständigt ängslig för att folk ska tycka att jag är äcklig på grund av sjukdomen. 

Jag har fått behandling 2 gånger i Danmark men de har inte hjälpt speciellt bra på mig tyvärr, vilket har fått mig till att må ännu sämre. 

Mina föräldrar var de första som jag pratade med och de har alltid varit stöttande. Min bästa vän sen 13 år tillbaka fick reda på min diagnos för nått år sen och tack o lov blev hon inte äcklad som jag var så rädd för att hon skulle bli, tvärtom, hon har varit väldigt stöttande.