Annika, 50 år

Jag är en kvinna på 50 år. I slutet av 90-talet genomgick jag en operation för att bli av med min handsvett som hade varit ett stort bekymmer för mig sedan tonåren. Efter jag kom i puberteten märkte jag att jag svettades mer än mina kompisar. Jag klädde mig alltid så att mina svettfläckar under armarna inte skulle synas. Jag testade med Absolut Torr men tålde inte det utan fick klåda och sår av dem. Var hos läkaren och fick Ercotina utskrivet som skulle hjälpa mot svettningarna. Tyvärr blev jag så trött av dem och torr i munnen. På en fest fick jag gå och lägga mig och somnade. Folk trodde jag var jätteberusad, vilket jag inte var.

Skoltiden var hemsk när jag skulle skriva och det var svårt att hålla pennan och pappret med sina blöta händer. Jag fick alltid torka av dem på byxorna. Att ta någon i hand var hemskt och jag fick ofta höra av jag hade blöta händer. Minns när vi hade dans kring granen på min första arbetsplats och jag var tvungen att hålla andra i handen och få kommentaren att oj vad svettig du är. I skolan räckte jag sällan upp handen för jag var svettig under armarna och var rädd att det skulle synas.

Jag sökte hjälp flera gånger och fick testa jonfonteres där jag fick sitta i ett rum på sjukhuset med händerna på några plattor i strömförande vatten. Det var tidskrävande och hjälpte inte så mycket.

I allt jag skulle göra fick jag planera min klädsel. Jag hade alltid lager på lager, aldrig en t-shirt eller tunn tröja, utan en skjorta över. Jag valde bort att spela ett instrument även om jag ville för det fungerade inte med mina svettiga händer. När jag var nervös svettades jag mer och jag minns att jag ibland kände att det rann under armarna på mig.

När jag fick erbjudande om att genomgå operationen blev jag överlycklig! Läkaren informerade att jag kunde få viss kompensatorisk svettning på bålen och det lät inte så farligt med tanke på vad jag hade fått utstå ända sedan tonåren. Operationen gick bra och mina händer blev torra! Det var en underbar känsla! Den kompensatoriska svettningen var inte så farlig i början men ju äldre jag blev desto svårare hade jag att reglera kroppstemperaturen. Varma dagar med temperaturer över 20 är idag hemska.

Jag får äta medicin som ska göra att jag svettas mindre. Men biverkningarna är inte så trevliga när man hör att man kan drabbas av demens. Det blir oftast så att man försöker vara inne nära sin fläkt och undvika att vara bland folk. Jag är sjukskriven på grund av depression och utmattning. Mitt liv går fortfarande ut på att försöka dölja att jag svettas. Mina händer och ansikte är torra, men det rinner från bröst och ryggen. Mina ljumskar blir blöta och fötterna är som svampar.

Jag åker inte på solsemester som alla våra vänner gör för det är en plåga. Jag kan bara ligga vid poolen. Äta på restaurang fina varma kvällar blir inte så trevligt när svetten rinner och jag blir alldeles kallsvettig och bara vill hem och byta kläder och slänga mig i duschen. Hör inte vad de andra säger för jag är så upptagen med att inte lämna svettfläckar efter mig. Jag vet, för jag har provat för familjens skull, men det var hemskt!

Jag går och får botulinumtoxinbehandling två gånger om året inom landstinget och får då armhålorna behandlade. Sköterskan är snäll och ger mig lite på ryggen, under bröstet och i ljumskarna med den dos som skulle vara till händerna egentligen. Men eftersom jag inte har någon handsvett och hon tycker att det är synd om mig att jag har drabbats av så svåra kompensatoriska svettningar tycker hon inte att det är mer än rätt att jag får den hjälpen. Tyvärr är det ju inte den mängden som behövs för att jag ska bli helt bra. Jag kan gå till en privat klinik och betala 11.000:- var tredje månad. Hade jag haft råd hade jag gjort det, men nu får jag nöja mig med lite hjälp och vara tacksam att sommaren är över för denna gång.

Det är bara min man och mina föräldrar som känner till mitt handikapp. Jag berättar inte för vänner eller kollegor. Vet inte varför, det är nog för att jag skäms. Det är knäppt egentligen. Det borde inte vara så!

Min far är den som jag har ärvt hyperhidros av. Av mina barn är det en av dem som är drabbad. Jag har inte sagt något till honom. Tur att han är kille för på något konstigt sätt är det mer accepterat att män svettas mer. Hoppas han får ett lättare liv än mig. Han ska iallafall inte genomgå en operation och få sitt liv förstört!