För mig började mina problem som barn. Jag minns inte hur gammal jag var, men så länge jag kan minnas har jag alltid lidit av handsvett. Jag förstod redan då att detta var någonting onormalt och något att skämmas över eftersom jag så ofta fick kommentarer om det, främst från mina bröder.
Handsvett är ju just en sådan sak många skämtar om, och att det är något man får när man är nervös. Men jag hade det alltid. I mellanstadiet var det dags för dans på idrotten. Alltså sån dans man håller varandra i händerna. I händerna! Jag fick panik och kunde inte tänka mig något värre. Ingen får röra mina händer. På grund av mitt tillstånd känns det så otroligt intimt och privat att någon vidrör mina händer. Per automatik så drar jag alltid ifrån händerna när någon är på väg mot dem.
Problemet löste jag genom att dra tjocktröjan över händerna som skydd. Såklart fungerade inte det. Tröjan blev säkert varm och fuktig med så det var säkert lika illa som att bra ta fram händerna. Efter detta började puberteten och jag började få kraftig armsvett. Vid det här laget hade jag inte lärt mig att dölja mina svettfläckar med rätt kläder så det syntes säkert allt för ofta. I tonåren fortsatte arm- och handsvetten. Många kanske inte tänker på det, men det är ganska ofta folk vidrör ens händer. Tänk att skaka hand och göra en high five kan vara så psykiskt påfrestande. Hur snackar man sig ur en high five ens? Eller slår man så fort man kan så att den andre inte hinner känna? Ja jag har nog testat både det ena och det andra, ibland bita i det sura äpplet men ibland skoja bort det och undvika det helt.
I vuxen ålder har mina problem tyvärr förvärrats. Jag har lärt mig att klä mig smartare nu. Alltså på så sätt att svetten inte syns. Ofta blir det svart, gärna en tunn tröja över så att man kan dölja eventuella svettpärlor på rygg och dekolletage. Trist med att jämt bära svart men vad gör man. Hellre det än att visa sin svett! Som 31-åring har jag nu fått kraftigare svettningar, och över större delar av kroppen. Detta är fruktansvärt jobbigt och jag tänker på det dagligen. Det hämmar mig från att träffa folk. Är det sommar och utomhusfest så kommer jag gärna senare då solen har gått ner. Stå i stekande sol med smink och fin klänning? Otänkbart!
Jag har fått behandling för händer, fötter och armhålor ett par tillfällen men det har varit väldigt kortvarig hjälp tyvärr. Men jag har fått smaka på livet som normal! Att lägga sig i en säng utan svettiga fötter, wow. Som alla förstår är intima stunder i sängen med en man otroligt jobbigt. Hur älskar man utan att vidröra? Hur blir man rörd utan att låta bli att bara tänka på svetten? Tänk om man bara kunde omslingra sig och njuta av stunden. Nu blir till och med det tillfället en jobbig situation och något jag därav gärna avstår, tyvärr!
Inför framtiden känns det mörkt. Jag har ångest. Ångest över att svetten eskalerar med åldern samtidigt som vi får ett varmare klimat. Jag svettas mer när det är varmt så du förstår ju sambandet. Hur ska mitt liv se ut när jag är 50? Eller gravid? I klimakteriet med vallningar? Jag har redan vallningar. Det här problemet känns som mitt livs förbannelse. Utan detta hade jag varit mycket mer öppen och fysisk som person, det är jag säker på.