Carolina, 41 år, undersköterska

Carolina heter jag, är 41 år och har lidit av hyperhidros i 12 år nu. I början skylldes det på en medicin som jag åt då och slutade genast med den då de kraftiga svettningarna var så mycket värre än det den medicinen skulle hjälpa för men svettningarna avtog aldrig.

Nu 12 år senare svettas jag fortfarande lika mycket och hela mitt liv kretsar kring det. Jag isolerar mig och kämpar mig igenom arbetspassen sommartid när det är som värst. Jag jobbar bara 67% och skulle behöva jobba mer men det är helt omöjligt när jag mår som jag gör. 

Jag har ingen riktig diagnos för jag upplever att vårdcentralen inte vet någonting om sjukdomen och kommer med alla möjliga idéer om vad det kan bero på men som inte håller med tanken på att jag levt så här i så många år. Det håller t.ex inte att testa att gå ner i vikt när jag innan var nästintill underviktig när det började. Orkar inte bråka och ligga på heller eftersom det ändå inte skulle förändra något att ha en diagnos eftersom det inte finns någon behandling eller hjälp att få. 

Medicinen som skrivs ut har helt vansinniga biverkningar som demens, minnesförlust och tandlossning på grund av muntorrhet och alla blir inte ens hjälpta av den, så därför känns det inte som någonting värt att kämpa för tyvärr.

Jag jobbar som undersköterska och denna sommar har varit en pina med tanke på all extra skyddsutrustning vi måste ha i och med Covid19. Även utan skyddsutrustning blir jag genomblöt i ansiktet, skalp, rygg och bröst som är mina problemområden. Jag har fått gömma mig för kollegor och smyger iväg för att byta kläder när jag kan. Ryggen på bussarongen blir dyngsur och får vita saltfläckar när den torkat och det syns tydligt på det mörkblåa tyget.

Ansiktet blir som duschat och det svider i ögonen eftersom det droppar om mig hela tiden. Det droppar från hakan och halsen blänker av svett. Scarf är ett måste precis som svarta kläder. När jag svettas som mest är övriga kroppen sval och jag svettas inte nattetid så det handlar inte om en utdragen för-klimakterie som läkarna gärna vill normalisera det med.

Det värsta med att se svettig och rödflammig ut på mitt jobb är att alla automatiskt tror att man är stressad och jag skulle gissa att man lätt tror att jag är hårdhänt och brysk mot patienterna också eftersom jag ju måste ha tagit i för att svettas så mycket.

Det tar enorma krafter för mig att jobba mig igenom ett arbetspass. Ångesten är konstant och är helt slut när jag kommer hem. Är tack och lov ensamstående och vet inte om jag skulle fixa familj och barn och allt som hör till när jag är så trött på mitt liv redan som det är nu. En partner finns inte på världskartan för mig förstås när jag inte ens tar mig ut frivilligt plus att jag blivit folkskygg.

Det är skamligt och jobbigt att gå i affärer t.ex och droppa svett från ansiktet, blir bara värre när folk tittar på. Har alltid en tvättlapp att torka mig med men de blir ju våta direkt. Sommar är den värsta tiden på året men det är lika jobbigt att svettas i minusgrader så det ryker från ansiktet och huvudet.

Smink är ett minne blott. Måste alltid tänka på ombyte. Behåar är svåra att få torra även om man byter överdel, det är så mycket att tänka på hela tiden att jag längtar till natten och min ensamhet så fort jag går upp på morgonen. Jag var en social och levnadsglad tjej en gång i tiden, svettningarna har förstört allt och det finns inte ens någon behandling eller hjälp att hoppas på heller. 

Mitt sociala liv finns bara på Facebook och är glad att ha hittat gruppen om hyperhidros och få känna att jag inte är ensam. Det är min enda tröst.