Jag har så länge jag kan minnas haft otroligt mycket handsvett och fotsvett vilket jag alltid har skämts jättemycket för. I tidiga tonåren tyckte jag det var pinsamt att ta någon i handen samt att mina fötter svettades mycket och luktade illa så någonstans där förstod jag väl att jag svettades mer än andra.
Jag fick diagnosen hyperhidros 2012 när jag kom i kontakt med Svettmottagningen och det var först då jag förstod att det är en sjukdom. Jag har fått behandling med botulinumtoxin på Svettmottagningen i Köpenhamn. Vilket var helt fantastiskt!
Mina problemområden är alltså händerna och fötterna. Jag upplever att det är sjukt jobbigt och har alltid försökt att dölja det. Händerna påverkar mig i arbetslivet när det blir våta fläckar på tangentbordet, mousetrappern blir svettig och äcklig och det blir även blött på skrivbordet.
Sitter ibland med en sjal på jobbet för att torka bort svetten från händerna och arbetsredskapen. I sociala sammanhang påverkar det när man ska hålla handen, kramas, vara intim, hålla i något/någon, träna på gymmet, är rädd att tappa vikterna när jag är så svettig. Min greppfunktion minskar när jag svettas och jag litar inte på mig själv.
Jag dansar mycket bugg och foxtrot och det har hänt flertalet tillfällen att jag inte går ut och dansar då jag svettas så mycket. Det bara rinner om händerna ibland. Jag tycker inte om att utföra små pilliga saker så som tex sy i en knapp för då blir det svettattack. I sociala sammanhang vill jag inte heller vara i centrum eller skriva på en tavla t. ex för då märker man av handsvetten. Jag kör helst inte bil för då blir jag nervös och svettig och ratten blir blöt. Allt man tar på blir blött och lämnar våta avtryck, pinsamt! Jag torkar ofta av händerna på kläder och går också undan och sköljer mina händer i kallt vatten.
Fötterna påverkar mig dagligen. Mina fötter är ofta blöta och jag har alltid flera par skor på jobbet. På sommaren i sandaler så är fötterna helt svettiga, sandalerna blir helt blöta och svampiga och färgar av sig på mina fötter. På vintern har jag alltid extra strumpor med mig i väskan och byter strumpor varje dag. Även vinterskor färgar mina strumpor och mina fötter.
Jag kan inte gå hem till vänner direkt efter jobbet för mina fötter är smutsiga av att skorna färgar. Om jag ska iväg någonstans brukar jag åka hem först för att tvätta mina fötter och byta om. Jag kan inte heller fila mina fötter hela tiden för att få de rena. Det förstör ju mina stackars fötter. Jag går ifrån och tvättar fötterna på toaletten då och då men det hjälper ju inte. Jag nöter många skor och innersulor. Jag måste alltid tänka på när jag köper skor, hur skon ser ut, vilket material det är och om det kommer funka för mig. När jag är hemma hos vänner och har dem svarta golv så skäms jag ihjäl! Det blir våta märken på deras golv av mina fötter. Jag har sällan bomullsstrumpor för de blir helt blöta och det syns ju också. Mina fötter luktar också mycket svett och mina skor stinker! Fötterna är ofta både svettiga och kalla och på vintern är det fruktansvärt då jag blir helt frusen, med blöta fötter.
Jag har berättat för mina anhöriga och nära vänner om min sjukdom och de förstår, säger de. Det måste vara jobbigt med hand och fotsvett. Reaktionen är också att alla svettas. Men nej, de förstår inte hur jobbigt och pinsamt det verkligen är. När handen är så blöt och det rinner längs med handleden, när det är svettdroppar uppe på mina tår och långt upp på fotknölen och det droppar och rinner och blir helt blött där jag går. Jag slafsar runt hemma i min fotsvett och det är ständiga märken på mina golv. Vid nya vänskaper så är det jobbigt att berätta om min sjukdom igen, och när jag bytte jobb i höstas så orkar jag inte berätta för mina nya kollegor. Jag skäms ju! Även fast det är en sjukdom.
Jag mår så dåligt psykiskt av sjukdomen och undviker sociala sammanhang emellanåt, håller mig hemma istället för att gå ut. Jag är singel och tycker att sjukdomen hindrar mig att träffa en blivande partner.
Behandlingen med botulinumtoxin i Köpenhamn hjälpte mig så otroligt mycket!! Ren lycka! Det var en helt fantastisk känsla att vara helt torr och tänk så bra jag mådde under den tiden, både fysiskt, inget svettande alls under någon månad, men också psykiskt och mentalt. Kände mig som en mycket bättre roligare och gladare människa, kunde göra saker jag i vanliga fall inte gör.
Nu känns det hopplöst. Det är skitjobbigt rent ut sagt att leva med den här sjukdomen. Att inte få behandlingen betald längre leder till att jag stänger mig inne, jag mår dåligt psykiskt och mentalt. Undviker sociala sammanhang. Jag är så jädra arg emellanåt på mina fötter och händer och på denna sjukdom.