Jag blev mobbad och kallad ”svett-Ida” när jag gick i mellanstadiet. Det stod ofta på skåpet eller viskades bakom ryggen. Klasskamrater höll för näsan när jag gick förbi och kommentarer såsom ”hur ofta duschar du” var vardag. Ångest.
Jag har hela mitt liv sedan dess tänkt på köp av kläder, dubbla uppsättningar, färg, material, flera sulor i skorna, många, många tankar kring detta.
Jag har mått oerhört psykiskt dåligt över min hyperhidros.
Jag kommer ihåg en jobbig situation när jag skulle ta körkort. Efter körlektionen skulle körskolläraren sätta sig bakom ratten och det var en pöl av svett i sätet. Hon rynkade på näsan och hämtade papper.
Jag har testat papper under tröjan och till och med strumpor. Man blir desperat. Det går inte att beskriva hur frustrerande det är att vara så begränsad, maktlös och så ångestfylld.
Jag har berättat för min familj men inte mina vänner. Jag skäms och det är verkligen jobbigt för mig att prata om.
Diagnosen fick jag 2013, när jag fick behandling i Danmark flög jag på moln. Lycka! Jag känner mig så obegränsad och glad när jag slipper tänka så mycket och oroa mig! Samt att slippa känna mig kallsvettig (jag fryser av det blöta) och ALLT!
Jag arbetar som lärare och jag har gjort behandlingar med botulinumtoxin sedan jag började. Utan behandlingar känner jag att mitt yrke blir otänkbart. Att lyfta på armen vid tavlan när det rinner och droppar från armhålan eller stora ringar på tröjan (även stora tröjor) är inget jag vill utsätta mig själv för.
Jag är så oerhört tacksam för att det finns människor som vill och kan hjälpa mig, jag har råd nu att betala för behandlingar som hjälper mig, för det är just armhålorna jag lider av allra mest. Jag lägger undan pengar varje månad till behandlingar.
Mitt liv gick från jobbigt till lätt när jag fick hjälp! Nu är jag lycklig och kan arbeta som det jag vill och leva mitt liv glad och som jag vill. TACK Svettkliniken!!!!