Mina värsta områden är ansikte, panna, näsa, under ögonen, hårbotten, under armarna och under bysten. Det börjar rinna svett när jag rör mig, känner stress eller när det är varmt. Känslan är så obehaglig och så psykiskt påfrestande, det blir en klaustrofobisk känsla.
Som följd av att huden jämt är fuktig, har mitt eksem blivit mycket värre. Jag får hårsäcksinflammationer i hårbotten, smärtsamma inflammerade bölder med klåda. Jag får skorpor, ärr och håravfall. Även i nacken, på ryggen och dekolletaget med besvärlig klåda och röda inflammerade bölder. Ständig klåda, så jag har alltid blodfläckar på kläderna.
Om jag går i 5 minuter, för att handla mat, vilket jag måste en gång i veckan, så måste jag efteråt byta och hänga upp alla kläder på tork, allt från underkläder till ytterkläder och torka håret med fön, det är blött som att jag duschat.
Läkarbesök är en plåga. Pappret på britsen blir blött och är pinsamt om de ska känna någonstans på kroppen, då det är så blött.
Undviker sociala sammanhang. Det rinner i ansiktet, det ställe som syns. Torkar lite diskret hela tiden, det blir stressmoment och jag blir ännu varmare. Undrar vad de tänker, och det blir ännu mer stress.
Jag skäms.
Man dör inte, men man slutar att leva.
När jag ändå går iväg på något, så är det långa förberedelser, ca 3 timmar innan. Måste ta det väldigt lugnt, torka håret i flera omgångar, ha balkongdörren vidöppen på vintern och använda både fläkt och solfjäder. Alltid ha smink och hårprodukter, som sitter. Alltid ta med servetter och smink. Alltid in på toaletten först när man är framme, för att försöka torka håret och kläder. Hålla koll på sminket, det blir långa ljusa ränder i sminket eller papper från servetten har fastnat i ansiktet. Glasögonen immar. Solglasögon samlar svetten och tar bort sminket under.
Vänner undrade förr i tiden, då vi träffades, varför jag måste åka taxi, när man kan åka tunnelbana. Varför jag tar så lång tid på mig inne på toaletten. Varför de måste låna ut tidningar/solfjädrar m.m. som jag måste svalka mig med om jag var hos dom. Innan jag visste namnet på det jag har, kändes det som att det är fel på mig. Jag skäms. Nu går jag ingenstans.
Fungerar inte att åka tunnelbana, stressmoment och absolut inte att gå. Måste åka taxi, helst med AC på, på vintern.
Alltid ha kläder där svetten inte syns, rätt tyg, rätt färg, skrynkelfritt och förstås inget tight. Kläderna blir förstörda av antiperspiranter och all extra tvätt. Alltid ärmlappar eller trosskydd i alla ärmarna i blusar och jackor/kappor. Även servetter i BH:n.
Sommaren är så besvärligt jobbig, varmt överallt. Ständigt blöt på kroppen, i håret och i ansiktet. Frustrerande känsla.
Vintern, då jag måste gå ut för att köpa mat, blir det så jobbigt med vinterjacka. Försöker hålla hals, händer svala. Allt blir blött och sedan kallt. Gå i affär på vintern med vinterkappa går ej. Tar en tunn kappa och fryser, annars måste jag ta av kappan inomhus, där alla går med ytterkläder, och svettas ändå.
Allt blir en plåga, gå till affären, ut och promenera, som är viktigt för motion och att få frisk luft, hålla leder igång, möta folk, men jag avstår, det blir för jobbigt. Med denna isolering kommer depression, värk i kroppen, rygg och höfter, som följd.
Det är för nu omständigt att förbereda kläder att gå i, stå ut med att folk tittar när det rinner, ha plats att hänga på tork efter. Den tiden, kraften det tar och att att känna obehaget, gör att jag nu hellre avstår.
Att vara hemma i ett svalt rum, och vara stilla, det är det enda ”normala” tillståndet för mig, utan svett.
Denna plåga är ett lidande.
Ett stort hinder att leva normalt.
Man dör inte, men man slutar att leva.