Jag märkte i tidig ålder att jag svettades mer än mina kamrater i skolan. Jag som hade älskat att stå på scen kunde inte längre göra detta utan att bli nervös för hur mycket jag skulle svettas och om någon skulle märka.
Mina skolår var ett rent helvete. Alla papper blev genomblöta, mina byxor (som jag torkade mina händer på) blev också genomblöta, jag kunde bara ha mörka kläder för att jag var livrädd för att någon skulle anmärka på mina svettfläckar. Pardans på gymnastiken gav mig ångest, samt alla redovisningar vi skulle ha inför lärare och klassen.
Jag hade en dröm om att bli undersköterska och detta blev möjligt när jag till slut fick hjälp av botulinumtoxin samt oxybutynin. Äntligen kunde jag skriva prov utan att papprena blev genomblöta, jag kunde redovisa utan att vara rädd för vad att det skulle rinna ner svett från mina händer och äntligen kunde jag träna på praktiska övningar inför min framtid som undersköterska.
Jag drömmer fortfarande om att ha på mig fina sandaler med öppen tå, men det är i nuläget helt uteslutet, då jag svettas så mycket att jag lätt skulle kunna stuka foten i dom om jag inte hade tjocka bomullsstrumpor.
Mina mediciner hjälper dessvärre inte mot fotsvetten och botulinumtoxin får jag bara i händerna. För tillfället jag har inte fått injektionsbehandling på ett år pga av Covid19, detta har medfört stora problem för mig i mitt arbete som undersköterska.
Min man och min mamma har varit mina stora stöd i allt detta.