Jag minns att jag reagerade på mina egna svettningar när jag var ca 7–8 år, det vill säga i början av skoltiden. Med åren blev det värre och värre och jag blev extremt retad för mina svettmärken, för jag svettades ju bara av att sitta i klassrummet. Jag blev mer och mer medveten om att klä mig i mörkare färger och enbart vissa tyger. Kunde inte sminka mig under de acnefyllda tonåren för det svettades bara bort och jag tänkte absolut inte utsätta mig för att vara bland folk mer än jag behövde.
Jag slutade med basketen och körsången till stor del på grund av att jag kände mig obekväm med hur mycket jag svettades. Det blev liksom fokus på fel saker när andra såg mig och jag kände mig inte lika självsäker som jag borde, för jag var/är en duktig sångerska som fick flera solon i kören och var längst och snabbast i basketlaget. Men i många år trodde jag det berodde på puberteten, även fast ingen i min närhet var likadan.
Mitt kärleksliv har påverkats väldigt mycket av sjukdomen. Har knappt vågat dejta och till och med när jag varit i relationer har jag varit väldigt tillbakadragen, särskilt fysiskt. Aldrig hålla hand, aldrig sitta nära, går inte att skeda och sex är lika mycket äckligt som njutbart för i en sådan situation svettas även en frisk person mer än vanligt. Då kan man bara tänka sig hur det blir för oss som har Hyperhidros, särskilt vi som svettas över hela kroppen.
Jag har alltid känt att jag skämmer ut min partner när vi är ute bland folk och/eller är med närstående. Jag är singel just nu och är väldigt orolig för hur det ska bli med nästa person och hur jag ens ska våga träffa den personen när jag inte ens vågar träffa folk. Detta trots att jag ändå är en väldigt social person, och anses vara rätt attraktiv.
Jag har alltid varit den tråkiga vännen för jag undviker det mesta, särskilt att festa och att ta en spontan promenad när man väl är ute. Då måste det vara planerat att vi bara ska ta en promenad så jag kan komma i träningskläder för att sen åka hem och duscha. Jag planerar alltid resvägen om jag ska någonstans och oftast slösar jag pengar på taxi för att slippa dyka upp någonstans genomsvettig, särskilt ett läkarbesök där personen måste röra vid mig eller som minst titta på mig.
Vilket leder till min största sorg: karriärval. Hade jag inte haft hyperhidros hade jag satsat på min stora passion, nämligen skådespelandet. Främst teater och musikaler. De få grejer jag gjort inom skådespelandet har jag fått mycket beröm för men det tar även tid att förbereda mig mellan varje tagning för att kyla ner mig, torka bort svett och bättra på sminket. En del gånger har man sagt att jag inte ska vara så nervös, när jag inte ens har varit det. Man har alltså syftat på svettningarna.
Jag har alltid varit engagerad i gräsrots-aktivism och har vid flera tillfällen blivit frågad om jag vill vara med på TV, men har alltid tackat nej. Men radiointervjuer går bra. Har dock tackat ja till att vara med på TV vid två tillfällen; en gång när jag var ca 13 år och för ett år sen. Båda gångerna reagerade jag i efterhand på att man såg att jag svettades och såg obekväm ut av det, trots att jag pratade om väldigt viktiga saker.
Jag fick Ditropan / Oxybutynin utskrivet hösten 2015 eller 2016 och blev sedan remitterad till Svettmottagningen. Märkte dock snabbt att jag blir väldigt seg i skallen av det och mitt minne har försämrats ganska mycket, särskilt närminnet. Men det har varit värt det för jag vågar ta för mig mer nu, även om svettningarna är kvar. Minst sagt. Jag börjar även uppleva att effekten börjat avta med tiden. Jag tar 3 om dagen nu jämfört med 1, max 2, om dagen de första åren.
Jag fick behandling i Köpenhamn för första gången våren 2019 och det var sådan enorm skillnad. Jag kände mig inte lika överhettad och det var så befriande. Första gången fick jag i armhålorna och hårfästet. Andra gången var det hårfästet, pannan, näsryggen, ovanför överläppen, armhålorna, mellan och under brösten samt hela ryggen. Jag kände mig normal för första gången någonsin under den tiden och längtade efter gången därpå då jag även skulle få på skinkorna och ljumskarna, men då kom beskedet om att kliniken hade lagts ner. Sen dess har jag känt stor hopplöshet och vet inte hur jag ska få råd att finansiera någonting alls i framtiden.
De senaste somrarna som har varit varmare än vanligt har bokstavligen varit helvetet på jorden, men till och med vintrarna är ett helvete. För då är man mer påklädd, växlar mellan olika temperaturer, utomhus vs kollektivtrafiken och inomhus, Kylan är brutal när man är blöt av svett. Jag svettas som en gris i kollektivtrafiken även under vintern. Det ger mycket mer blickar än under sommaren. Men jag är inte ute mer under sommaren för det. Man ser mig aldrig solandes ute, är aldrig på en uteservering, är aldrig klädd i snygga färgglada sommarklänningar – för jag blir bara en obekväm svettpöl. Att stå i köer är bland det värsta jag vet, och rent allmänt att vara bland människor för att jag känner mig utstirrad som om jag vore en heroinist med abstinens – eller bara äcklig. Enkla hushållssysslor gör mig genomblöt av svett, som till exempel att diska, gå ut med soporna och laga mat. Att dammsuga och vara i tvättstugan ska vi inte ens gå in på.
Idag är jag 29 år gammal och känner att jag inte njutit av min ungdom på grund av denna sjukdom. Jag är van men lika obekväm varje dag, om inte mer, även om det oftast inte märks på mig för i det stora hela är jag en självsäker och charmig person. Dock hade mitt liv varit SÅ annorlunda på alla plan utan den här djävulska sjukdomen.
Hjälp mig, hjälp oss.