Margareta, 81 år, pensionerad mellanstadielärare
Mina besvär eskalerade när jag var i 60-årsåldern. Jag var ibland tvungen att avvika från ett teaterbesök eller en konsert. Svetten rann från mitt huvud och droppade från håret. Upplevde att personer i min närhet tittade förundrat på mig. Vågade inte gå ut ibland.
För ca 15 eller 16 år sedan hörde jag Carl Swartling på radion. Han avslutade programmet med att ”ingen ska behöva lida, eftersom det finns hjälp att få”. Ringde då och fick en tid på Sophiahemmet. Det var en fantastisk glädje när jag fått mina behandlingar. Då kunde jag leva ett normalt liv igen.
Under några år fick jag hjälp när svettningarna var för besvärliga och hämmade mitt sociala liv. Plötsligt tog landstinget bort att jag kunde få hjälp. Blev förtvivlad men fick då hjälp att ta mig till Köpenhamn för behandling. Var några år till Köpenhamn, men så bestämde Försäkringskassan att det inte skulle få göras längre.
Tog en bankkredit för att kunna betala behandlingen själv på Svettkliniken i Stockholm. Förra året fick jag hjälp av en god vän att bekosta behandlingen. I år kan jag inte beställa någon tid för behandling.
Har klippt mitt hår kort, men det droppar svett från huvudet och är lika besvärligt ändå. Sitter för det mesta stilla i min fåtölj med en fläkt som blåser på mig. Vågar inte gå ut. Beställer mat med hemleverans. Blir mer och mer isolerad.
Orkar inte heller att dammsuga min lägenhet, eftersom svetten rinner ner i mina ögon. Får ta en liten bit i sänder och sätta mig vid fläkten vid varje paus.
Vården förstår inte hur hemskt det är. En läkare skickade en remiss till svettkliniken fastän jag berättat att regionen inte står för detta. Har också fått Oxybutynin utskrivet. Dessa tabletter vill jag inte äta pga av biverkningarna.
Mitt liv känns inte värdefullt idag. Det finns hjälp att få om du har råd att betala behandlingarna, tyvärr går det inte för mig som pensionär.