Första gången jag märkte att jag svettades onormalt mycket var i armhålorna när det var Luciatåg i femteklassen. Jag var väldigt nervös och det var först efter vi hade gått klart luciatåget då jag tog av mig klänningen och såg på tröjan under vilka otroligt stora svettringar jag hade fått.
När mina svettningar i armhålan hade pågått ett tag och mamma hade noterat det förstod hon väldigt snabbt att jag antagligen hade fått hyperhidros eftersom hon också har det. Hon visste därför att man kunde få behandling med sprutor men det var inget jag tänkte mycket på då eftersom det är väldigt dyrt och jag är väldigt spruträdd. Jag testade dock absolut torr vilket inte hjälpte.
Svettningarna blev allt jobbigare och jag började få stora problem. Jag fick anpassa vilka kläder jag skulle ha på mig så att mina svettfläckar inte skulle synas i tröjan. Jag gick alltid in på toan när vi hade lektion och torkade mig med papper i armhålorna. Att räcka upp handen var inget jag längre vågade göra eftersom jag var så rädd att någon ska se mina svettningar.
När det till sist blev alldeles för jobbigt att gömma det gjorde jag min första behandling. Detta var det bästa som kunde ha hänt mig. Att äntligen kunna ha på mig de kläderna jag ville, att inte behöva ha stress eller panik över att någon skulle se, men bästa av allt att få vara normal!
Med åren blev svettningarna värre och jag började känna mig svettig i händerna och fötterna också.
Fötterna får jag alltid stora svettmärken på strumporna när jag har varit ute och gått eller tränat med skor på. Sedan blir det alltid märken i golvet när jag går.
Händerna är dock det jobbigaste. I skolan går det knappt att hålla pennan mot papperet då det droppar svett på pappret. Att hålla någon i handen är något som jag tycker är extremt jobbigt, jag är rädd att dom ska säga något taskigt eller tycka att jag är äcklig. Så fort någon försöker få närkontakt med mina händer backar jag undan. Jag försöker alltid att gömma mina händer då det känns som att alla ser svetten. När jag tränar på gymmet är jag alltid rädd att någon ska se svettfläckarna som har kommit på maskinerna efter att jag hållit i dom.
Tyvärr har vi inte längre kostnadsfri behandling utan behöver betala det själva. Det är en dyr behandling som många inte har råd med.
När mamma och jag gick till sjukhuset och frågade om vi kunde få gratis behandling av botulinumtoxin så ville dom att man först skulle ha testat olika deodoranter vilken jag redan har testat då det inte har fungerat. De ville också att man skulle ha testat tabletter mot hyperhidros, men det var inget som jag eller mamma ville att jag skulle ta då det var allvarliga biverkningar som till exempel yrsel, mag- och tarmproblem, suddig syn, kräkningar, tidig demens mm.
Tanken av att behöva veta att detta är något som jag antagligen kommer behöva leva med i resten av mitt liv och att jag kanske inte kommer ha råd till behandlingar när jag blir vuxen gör mig stressad. Hur kommer mina framtidsplaner se ut? Kommer jag att kunna jobba med vad jag vill? Ifall jag skaffar barn kommer dom också att behöva lida av denna sjukdomen? Kommer någon ens att vilja ha mig?
Att vi som har detta ska behöva ha daglig ångest och oro? Att inte kunna leva livet fullt ut?
Det finns mycket sjukvården skulle kunna göra för att förbättra mitt och många andras liv som lider av detta. Det skulle vara en så otrolig lättnad att få behandlingen gratis eller åtminstone inte lika dyr så att vi kan få utföra behandlingen så ofta som vi skulle behöva.