Veronica, 37 år, Student

Min hyperhidros dök upp i tidiga tonåren. Det var naturligtvis inte roligt att vara den i klassen som svettades mest, men då var det åtminstone hanterbart. Med tiden eskalerade det och blev riktigt illa. När jag arbetade som brevbärare och delade post tog det inte någon lång stund innan min tröja var dyngsur, både fram och bak. Att ha keps på sig för att stoppa svetten från att rinna ned i ansiktet var ett måste. Vintertid blev jag så kall om överkroppen att bröstet värkte.

Även i privata sammanhang har mina svettningar varit ett problem. Jag börjar svettas redan vid minimal ansträngning och sedan bara fortsätter det i minst en timme, även om jag sätter mig ned och vilar. Det är inte roligt att komma till ett dop och se ut som att någon har hällt en spann vatten över dig. Det är inte roligt att åka kollektivt när svetten rinner från ansiktet och droppar ned vid fötterna. Det är inte roligt att gå till frisören och höra henne ropa ”usch!” när hon ska påbörja klippningen av mitt redan genomblöta hår. En annan frisör frågade om jag var nyduschad, eftersom mitt hår var så fuktigt. ”Javisst!”, svarade jag.

Vad gör man då? Jo, man ser till att ha väskan full med näsdukar och servetter att torka ansiktet med. Man ser till att ha ombyteskläder med sig, så man slipper gå omkring i en blöt tröja. Man bär jämt svarta kläder, eftersom svettfläckarna syns mindre då. Och man skäms. Skäms för att man är svettig och äcklig och för att folk stirrar på en.

Jag tror inte att någon som inte har haft hyperhidros förstår hur påfrestande det är. Vi med hyperhidros dör kanske inte av vår sjukdom, men vi lider ändå. De läkare jag har träffat har inte riktigt tagit mig på allvar. Visst kan man få botulinumtoxin i händer, fötter och armhålor, men det hjälper inte mig som svettas från huvudet och överkroppen. Är otroligt tacksam att en läkare (som jag träffade i ett helt annat ärende) tipsade mig om att pröva Oxybutynin. Mina svettningar har inte försvunnit, långt ifrån, men det är inte fullt lika illa som det var och jag kan leva hyfsat normalt ändå.

Det som står klart är att det behövs mer forskning om hyperhidros, för gudarna ska veta att det är något som inte står rätt till i våra kroppar.