Evelina, 29 år, socialsekreterare

Min hyperhidros började kring tonåren. Självklart trodde jag ju att jag var normal för ”alla svettas ju mycket i tonåren”. Dock märkte jag i ettan på gymnasiet att nej, något står inte rätt till. När vi hade lektioner på tredje våningen och hela klassen gick uppför trapporna fick jag när vi kom upp i ren panik snabbt springa in på toaletten. Ta av mig på överkroppen, sätta upp håret, torka av mig med papper och sätta mig ned på toaletten och försöka lugna ner mig och svalka mig med kallt vatten. Stressen som sköljde över en när man visste att lektionen började om några minuter, vilket ledde till att man svettades ännu mer, gjorde det hela än värre såklart. Mina problemområden är främst hårbotten/panna, armhålor och ljumskar.

Problemen fortsatte sedan. Att som 18-åring gå ut på krogen och dansa gick inte alls, efter max tio minuter rann svetten och att sminka sig eller locka håret var bara helt att glömma. Jag såg ut som att jag nyss hade kört ett hårt träningspass på gymmet, vilket ledde till att jag drog mig från att flörta med killar eller dansa och ha kul med mina vänner.

Svetten påverkade min självkänsla och självförtroende och gör än idag. Som kvinna med hormonförändringarna som sker i samband med mens märker jag också av att veckan innan mens blir min hyperhidros som värst, jag svettas som en gris vilket gör att jag planerar mitt liv utifrån detta faktum. Jag känner mig äcklig, blöt, ofräsch och oattraktiv som individ. Hyperhidrosen begränsar mig. Allt från att gå på sociala tillställningar, fester, hålla tal framför folk och nu som yrkesverksam. Sjukdomen tar upp mycket av min tid och tankeverksamhet. Det kan vara att jag måste se till att komma 15 minuter innan utsatt tid till ett möte eller event, då jag vet att när jag kommer fram måste jag alltid gå in på toaletten, torka mig och helst gärna ha med mig kläder som jag byter om till då. Jag kan inte bära färggranna kläder utan håller mig till svart och vitt, för då vet jag att svetten inte syns fullt så mycket vilket lugnar mig och minskar också stressen över att svettas. Likaså bär jag aldrig blusar, skjortor eller klänningar i finare material då dessa framkallar svetten än mer och syns också ännu mer än t.ex. i jeans och en t-shirt i bomull.

Jag åkte ner till svettkliniken i Köpenhamn år 2019 tillsammans med en familjemedlem som också lider av sjukdomen och vi fick botulinumtoxin i armhålorna. Effekten var helt magisk och jag märkte direkt skillnad på mitt mående, jag kunde äntligen leva normalt!

Det är först nu när jag närmar mig 30 som jag öppet pratar om sjukdomen. Jag är trött på att lida i det tysta och skämmas för en sjukdom jag inte kan göra något åt. Jag har gått med i den svenska stödgruppen på Facebook och förklarar för människor jag träffar varför jag svettas något så förbannat. Många har ofta inte en aning om att sjukdomen ens finns eller att det finns hjälp att få. Jag försöker visa hur det är att leva med denna sjukdom och det känns som ett hån att sjukvården inte kan erbjuda hjälp gratis. Detta är inget skönhetsingrepp som regionen anser utan vi gör detta för att kunna leva ett värdigt liv.

Nu tar jag strax examen och jag har äntligen råd att bekosta samma behandling i Stockholm då de stängde ner kliniken i Köpenhamn som var gratis. Det är inte alla som har råd att lägga ca 3000 kr per behandling, två gånger om året hos en privat klinik. Jag hade hellre lagt dessa pengar på annat men för mig är livskvalitén som botulinumtoxin ger mig värd dessa pengar, även fast det känns för jävligt att jag ska betala detta ur egen ficka. Jag ska också ta tag i projektet att få vård genom regionen via min vårdcentral nu när jag flyttat till Stockholm, det återstår att se hur det går. Efter vad jag läst och hört i forum och bland vänner som har hyperhidros verkar okunskapen och oförståendet inom vården vara enormt. Detta har också bidragit till att jag inte sökt vård via regionen. Det är så tidskrävande och utmattande mentalt, att först lida av sjukdomen och sen bli förbisedd av regionen.