Lotta, 30 år, Lärare

Att jag har svettats sen jag var barn finns det många bildbevis på. Ständigt slickad lugg i pannan, svettringar under armarna och högrött ansikte. Jag trodde dock alltid att det skulle bli bra när jag blev vuxen, för det sa mamma som hade samma problem som ung. ”Det går över när du får barn”, tröstade hon. Min mamma var 21 när hon fick sitt första barn, så det var ju lätt för henne att säga.

Om andra bara visste hur mycket tid som går åt till att tänka, planera och förbereda inför varje liten vistelse utanför hemmets trygga vrå.

• Hur varenda promenad som är längre än 50 meter, oavsett årstid, innebär en heltäckande fläck på ryggen och salta svett-tårar som rinner ner för ansiktet och blöter ner hår, ansikte och hals.
• Att behöva vara minst 30 minuter tidigare på jobbet för att byta om, torka eller duscha. Helst mer, gärna en timme.
• Att avstå dejting och utekvällar med kompisar för att minsta rörelse förstör timmars slit framför spegeln för att KANSKE, med lite tur, hitta en kombination av frisyr, smink och kläder som håller längre än 20 minuter.
• Att kramas och ha kroppskontakt behöver jag väl inte ens nämna är uteslutet?
• Att ständigt få höra ”oj, har du sprungit?”, ”men hur kan du vara varm? Det är ju AC och svalt här inne!”, ”blir man så svettig av att sitta i kassan och jobba?” (Extraknäcket), ”går du bara ner lite i vikt så svettas du nog inte så mycket” och så vidare.
• Att vara 30 år och istället för att spara till den där hunden man drömt om sen man var barn, eller till kontantinsatsen till ett eget hem, så måste man lägga undan pengar till svettbehandling som man inte vet hur länge den håller på varje område. Och att sen få höra från försäkringskassan att ”det påverkar inte livskvaliteten att svettas på de områdena i samma grad som i armhålor, händer och fötter”. Det finns ingen jag unnar detta – förutom den som bestämde just ovanstående klausul.

Under en månads tid för fem år sen var jag oerhört lycklig. Jag medicinerades och kunde plötsligt ta på mig kläder utan att behöva ha söndertvättade linnen under, jag kunde promenera till och från jobbet och inte se ut som jag sprungit halvmaran. Jag kunde till och med ha håret nedsläppt varje dag. Tills en dag – boom. Njursten och hallucinationer som biverkningar av medicinen. Det var det inte värt.

Men det är rätt sjukt att minnas en av sitt livs bästa tider med motiveringen att du kunde ha på dig vanliga kläder, krama dina vänner och gå promenader utan att byta om efteråt. Jag tycker inte det är så höga krav att ha, ändå.