Niklas, 18 år, studerande

Jag var 14 år när jag först började lägga märke till svettningarna, och jag började på en gång tycka att det var väldigt jobbigt. Efter ca en månad pratade jag med mamma varpå hon sa att jag ”alltid haft svettiga händer”, vilket jag så här i efterhand vet att jag hade, men inte på nivån att jag funderade över det eller påverkades speciellt mycket av det. Vi provade att köra med massvis med krämer, bland annat absolut torr. Ingenting hjälpte. Skolan började på en gång bli jobbig, lärarna tvingade oss att ta i hand innan varje lektion och jag spenderade ett år med att må dåligt över dansen på balen i slutet av 9:an, vilken senare blev inställd pga. Corona.

Jag började ganska tidigt att skämmas över svettningarna, ville inte att mina föräldrar skulle berätta för mina bröder eller släktingar bland annat. Jag minns att jag kände mig fast i min egen kropp, ett ständigt obehag som gjorde alla vanliga vardagssysslor 10 gånger jobbigare. Att bara befinna mig i ett klassrum var psykiskt påfrestande. Jag tog mig igenom det hela våren i 8:an och hösten i 9:an innan jag till slut tvingade mina föräldrar att låta mig kontakta vårdcentralen, de förstod inte än hur pass dåligt en sådan sak kunde få mig att må.

I januari 2020 kom jag i kontakt med vården för första gången, jag fick ditropan utskrivet och mina besvär blev genast bättre. Då fanns inga tankar på biverkningar. I juli samma år slutade medicineringen att fungera men jag fortsatte äta den tills maj 2021 då jag var rädd för hur illa mina problem skulle bli om jag slutade.

Än en gång blev jag räddad av Corona. Hösten 2020 började jag gymnasiet och ganska så snart blev det distans som höll i sig fram tills i maj, vilket gjorde att jag klarade av skolan ändå. Jag låg dock mest i min säng alla månaderna och utvecklade en djup depression. Jag (då 16 år) sökte flertalet gånger vård inom psykiatrin för att få hjälp och mina föräldrar visste inte vad de skulle ta sig till. Jag försökte förklara för alla olika psykologer att jag mådde som jag gjorde pga. svettningarna, varpå jag gång på gång fick svaret att ”nej, du svettas för att du mår dåligt”. De tänkte att stressen och ångesten visade sig i handsvett.

Tillslut fick mina föräldrar nog och kontaktade en privat svettklinik i Stockholm varpå jag fick en tid för botulinumtoxin-injektioner redan samma vecka. Där blev jag på en gång tagen seriöst, alla lyssnade och förstod, dock till ett pris av 4000 kr (borträknat läkemedlet som vi själva fick hämta ut på apotek för ytterligare 3000). Behandlingen fungerade och mitt mående blev bättre orimligt snabbt. Mina föräldrar blev själva chockade och sa att det gick från natt till dag snabbare än de någonsin hade kunnat tro var möjligt.

Behandlingen höll dock bara i 6 veckor. Precis som tidigare behandlingsmetoder var min kropp tydligen för envis. Ska tilläggas att jag även hade provat jontofores under tiden jag mådde som sämst utan resultat, mycket pengar hade alltså lagts ner. Jag fick komma tillbaka i augusti när jag började 2:an för en ny behandling gratis. Ett alternativt medel som kunde användas var restnoterat i hela Europa och jag fick än en gång stå ut med mina problem. I december gick det inte längre och i ett desperat försök att hitta någonting som hjälpte började jag igen äta ditropan. Efter att varit ifrån medicineringen i ett halvår fungerade den igen. Mitt problem har dock alltid vart att jag gradvis behöver öka styrkan för att hålla problemen i schack, vilket nu ett år senare inte längre går. Jag börjar bli orolig för alla biverkningar.

I början var detta som sagt ingenting som jag ville dela med någon i min omgivning och det är fortfarande något som jag helst inte talar om. Endast mina närmaste vänner vet om det, och varje gång någon tar upp det så blir jag obekväm. Jag vet egentligen inte varför det har blivit så, kanske för att mina känslor kring detta gång på gång blivit förminskade av såväl läkare som föräldrar, även om mina föräldrar senare förstod allvaret i det.

Just nu är det på nivå att jag är redo att åka utomlands och göra en operation för att få bort problemen för gott, även om en operation sådan är riskfylld. Jag har inte råd att betala 7000 kr var tredje månad för att använda botulinumtoxin och vården lyssnar inte på mig. Många dagar funderar jag över hur jag i framtiden ska kunna ha ett vanligt jobb och leva i en vanlig relation när jag inte ens vill göra high five med mina vänner.