Cattis, 49 år

Jag kommer inte exakt ihåg när mina problem började men jag minns när jag gick i högstadiet hur jobbigt det var att ha dessa problem och samtidigt kunna koncentrera mig på studierna. Att välja rätt kläder som jag kunde torka av händerna på utan att det syntes, att se vad jag skrivit på ett papper, att skriva på ett vitt papper med blyertspenna när pappret är dyngsurt gör att texten inte syns. Att ha redovisningar och stå framme vid katedern ensam eller med andra och känna hur det bara rinner ner utmed händerna och droppar ner i golvet. Att hälsa på folk har aldrig varit kul, att först försöka diskret att torka av händerna innan jag hälsar känns pinsamt. 

Mitt största problem har alltid varit händerna. Under högstadiet hade jag litet problem under armarna men det stördes jag inte så mycket av då det inte var lika kraftigt som i händerna samt att det var lättare att dölja. Jag har även problem med fötterna, men det är bara under sommaren och det är så klart inte kul, men då det är under några månader till skillnad från händerna som alltid är ett problem, så känner jag att jag kan hantera det bättre.

Känslan efter skoltiden har varit densamma, det är händerna som är det största problemet och det som hämmar mig i livet. Att hälsa på folk, att kunna skriva på papper eller på datorn när det plaskar runt tangenterna, att göra en presentation och när det droppar ner från händerna i golvet känns inte bekvämt.

Jag har i det längsta försökt att hålla mig ifrån att hälsa på folk, att skriva bland människor eller att hålla föredrag, allt för att ingen ska upptäcka mina problem. Varje dag har jag fått planera vilka kläder jag ska ha på mig för att kunna torka av händerna på dessa utan att det syns. Det blir ju även så att det blir extra slitage på kläder när dom hela tiden får svett på sig. Jag har slutit mig, inte velat vara social, att alltid tänka efter före på en situation jag kommer att hamna i och hur den ska hanteras, tär på psyket.

Från det att jag fick problem med svettningar så var jag på läkarbesök, jag provade absolut torr, salvor, deodoranter och liknande men inget hjälpte. Efter läkarbesöken hos primärvården under tonåren har jag egentligen inte varit tillbaka, kändes inte riktigt som att de tog det på allvar och jag fick ingen direkt hjälp. Jag läste om att operera bort svettkörtlar men vågade aldrig göra det, kändes som ett stort ingrepp med osäker utgång. 

För 10 år sedan, eller jag började väl läsa om det något år tidigare, men då kände jag att behandling med botulinumtoxin skulle kunna vara en lösning. Min första behandling av detta var i juni 2010 och vilken lättnad, det fungerade direkt. Att helt plötsligt kunna leva som vem som helst, att inte behöva bry sig om vilka kläder jag behövde ha, kunde ta det jag kände för, att kunna hälsa på folk utan att bli stressad, osv. Glädje men framför allt lättnad att äntligen få livskvalité som jag så länge drömt om.

Fram till att jag fick behandling med botulinumtoxin pratade jag inte om mina problem, endast familjen visste om det, jag gjorde allt för att det inte skulle märkas. Förmodligen har väl folk i min omgivning märkt det med tanke på hur mycket jag svettas om händerna men det kändes verkligen pinsamt. När jag väl fick behandling som funkade så kände jag att jag vågade prata om detta, eftersom jag inte dröp av svett så kände jag mig inte så äcklig som tidigare. Reaktionerna har varit ok från det att jag började berätta för t.ex. kollegor men dom har å andra sidan sluppit hälsa på någon som är sjöblöt i händerna, eller få ett dyngsurt papper från mig, osv.

Det var med förtvivlan jag tog emot beskedet att vi inte längre kunde få behandling i Danmark eller för all del i Sverige utan att betala en massa pengar, en massa pengar som jag inte har för att kunna göra behandling så ofta som behövs. Jag har fått spara pengar för att kunna göra behandling den varma årstiden när det är som allra värst, under den kallare tiden av året får jag klara mig med att klä mig svalare så jag nästan fryser, ha öppet fönster på jobbet och liknande.

Detta är en vidrig sjukdom som måste tas på allvar. Vi har rätt att få behandling precis som människor med andra sjukdomar och det finns en behandling, botulinumtoxin, som funkar för oss. Det känns som politiker inte vill sätta sig in i vår situation utan tror att det är någon skönhetsbehandling vi vill bara ha ersättning för bara för att det är botulinumtoxin. Botulinumtoxin används till så mycket mer än skönhetsbehandlingar, dags att politikerna vaknar upp.