Anna, 45 år, förskollärare

Sedan jag var liten har min hud på händer och fötter krånglat. Först var det kliande vätskefyllda små blåsor mellan tår och fingrar och fuktig hud. När jag närmade mig tonåren kom de stora problemen.

Jag minns tydligt hur jag pratade med vänner i telefon och hur svetten under tiden rann från handen, över telefonen och längs min arm. Hur jobbigt det var att sitta på lektionerna i skolan och försöka skriva när allt papper blev blött av handsvett. Hur jag alltid fick gå runt med servetter i händerna för att förhindra droppandet. Speciellt minns jag kvällarna med vännerna då vi skulle äta god sallad med bröd och jag ombads skära upp brödet, en mardröm att göra för vem var vill äta bröd som blivit svampigt av någon annans svett? Jag minns hur pinsamt det var att stå still på samma ställe och på golvet efterlämna sig våta fotavtryck.

Jag sköljde ofta mina handleder i iskallt vatten för att för stunden frysa så mycket att svetten lugnade sig några få minuter. I efterhand har mina vänner berättat att de trodde jag led av någon bacillskräck för de sett mig skölja händerna så ofta, men orsaken egentligen var att svett blir kladdigt och otrevligt att ha på händerna. Jag upplevde under min ungdom att min inre termostat fungerade dåligt, var det det minsta varmt reagerade min kropp med att toksvettas. Var jag minsta stressad rann det om mig. Jag har behandlat på sjukhus med botulinumtoxin, dock med dålig effekt.

Min personliga vändning kom när jag i 35-årsåldern fick fel på sköldkörteln och fick äta levaxin och liotyronin. Detta – och jag tror det framförallt var liotyroninet – fick min kropp att rätta till sig. Plötsligt märkte jag att jag inte längre reagerade lika kraftigt och mina svettningar blev normalare.

Jag har fött tre barn och alla har ärvt mina problem. Framförallt min äldsta son lider något enormt. Redan när han föddes kände jag att hans små fötter och händer var klibbiga av svett. Hans hud rinner jämt och jag har sökt otaliga läkare genom åren för honom. Det är svårt för någon som inte har problemen själv att förstå vilket lidande det är. Man kan likna det vid att komma upp från ett bassängbad men aldrig kunna torka sig torr igen efteråt.

Detta är en sjukdom som jag önskar av hela mitt hjärta att man finner orsaken till då det är ett stort lidande för många, jag önskar att min son hinner få hjälp och slipper leva med all den ångest sjukdomen ger.