Situationer som jag behövt utstå i vardagen utan behandling är att undvika handslag, hälsningar, fysisk beröring eller att undvika gå hem till folk för att mina strumpor luktar så illa att doften sprider sig i hela rummet. Det är bara ett axplock av saker som belastar just mig. Alla dessa situationer är så psykiskt påfrestande att uppleva så man drar sig hellre undan. Jag kan knappt föreställa mig hur jobbigt andra med hyperhidros har det som svettas på andra områden såsom rygg, bröst och huvud.
Efter en behandling med botulinumtoxin känns det som en tyngd släppt från mina axlar. Jag vet att jag kan leva precis som jag vill. Den underliggande stressen finns dock alltid i bakhuvudet, om hur det ska gå i framtiden. Jag kommer ihåg innan jag fick min första behandling 2008 – jag var den introverta killen som bokstavligen fick kalla kårar så fort vi var tvungna att ha pardans på idrottslektionerna i låg/högstadiet, men jag var för feg för att skolka. Folk kollade på mig med en skrämmande blick när de tog tag i mina händer som bokstavligen droppade av svett.
Eller ett annat scenario – en nära vän till mig frågade om jag hade urinerat i händerna när vi skakade hand i högstadiet. I vuxen ålder blev jag utskälld av en kollega i omklädningsrummet på jobbet för att mina skor luktade så fruktansvärt illa. Jag kunde naturligtvis inte rå för det men utan behandling av fötter håller jag mig undan omklädningsrummet tills mina kollegor gått hem. Det här är situationer vi patienter ska ha rätt att slippa med rätt behandling, speciellt i ett välfärdsland som Sverige. Behandling av händer som jag finansierar själv och fötter som jag gjorde förut när det var finansierat av det offentliga fick mig att må så mycket bättre.
Varför ska just jag med hyperhidros betala dyrt för att få ett normalt liv? Varför ska jag behöva välja mellan att lida ekonomiskt eller psykiskt av en sjukdom?