Utan behandling hade jag nog valt en annan väg i livet men som tur var fick jag hjälp för 10 år sedan. Då landstingsfinansierat. Jag har haft problem med mina händer och fötter sedan jag var liten. Skolan var ett helvete, att alltid gömma sina händer och fötter. Ha rätt sorts kläder där avtorkad svett snabbt torkade och inte syntes. Ångesten över idrotten då jag var tvungen att ha fysisk kontakt samt ibland gå utan strumpor och skor. Ångest över att råka nudda någon under dagen. Ångesten över att lämna blöta fläckar på papper, golv, bänk mm. Inte vilja stå framför klassen då det droppade från händerna ner på golvet om jag inte gömde händerna lite smidigt eller om jag inte hade något i händerna som sög upp svetten. Finns så mycket jag kan skriva om, situationer i skolan, men då skulle denna historia bli väldigt lång.
Det sociala… jag blev expert på bortförklaringar. Födelsedagar, jul, nyår, bio, ut på stan, gym, åka utomlands, arbetet – allt var ångestladdat för mig. Men det fanns ljuspunkter i livet innan behandling. Direkt efter jag vaknade fanns inte en svettdroppe. Vet inte riktigt varför det är så, kanske för att kroppen inte hunnit komma igång. Jag svettades mindre när jag var ute och söp skallen i bitar. Så skulle jag ut på stan så vart det mycket alkohol.
Livet med behandling är som en dröm. Trodde inte att det skulle hjälpa när jag fick min första behandling men så fel jag hade. Tyvärr så har jag fortfarande jobbigt med det sociala även om det har blivit mycket bättre. Sitter väl i bakhuvudet efter alla år av ursäkter och ångest. Har fortfarande problem med mina fötter då jag bara har råd att göra mina händer men dom är lättare att gömma med ett par strumpor med rätt material. När jag började min behandling var det landstingsfinansierat till skillnad från idag. Det är väldigt mycket pengar då jag behandlas varje 3-4:e månad. Den dagen jag inte har råd – vid pension (?) – Finns alltid i bakhuvudet men jag försöker njuta av den hjälp jag får idag.