Jag minns att jag svettades mycket och tidigt i mina tonår. Men min hyperhidros vet jag idag bröt ut när jag var 20 år. Jag hade då fått en adhd diagnos, som jag sedan fick bortplockad 5 år senare. Jag fick hela tiden höra att mina svettningar var en biverkning av adhd medicinen. Jag svettas från ansiktet, huvudet, nacken, rygg och armhålor. Jag valde att sluta med medicinen, men jag slutade aldrig att svettas.
Maj 2014. Hyperhidros… det finns alltså ett namn på den sjukdom jag har. På den sjukdom som hindrar mig från att leva ett normalt liv. En sjukdom som bryter ner mig sakta men säkert. För att jag skäms! Jag skäms över att vara jag.
Jag hade varit hos läkaren under dagen och innan det hade jag sökt hjälp för mina svettningar 8 gånger tidigare. Då tog de bara prover som inte visade på några fel på min sköldkörtel. Och jag blev hemskickad.
Jag isolerade mig. Jag har glasögon, men kan inte använda dom för de immar igen när jag börjar svettas. Jag väljer bort saker jag gillar att göra. Jag anmälde mig sjuk till mitt sommarjobb för att jag skämdes över svetten som rann ner i ansiktet på de kläder jag skulle sälja till någon annan.
Jag förlorade så många barn- och ungdomsvänner för att jag inte ville följa med på middag eller på fest. Jag ville ju så gärna, men när ansiktet bara rinner, håret är blött. Jag förmådde mig aldrig och jag blev så otroligt ensam. Detta bidrog också att den psykiska ohälsan jag redan hade bara blev värre. Jag ville dö en period. Och jag tänkte att det skulle inte göra någon skillnad, för vem kan tycka om en som jag?
Jag hade trosskydd under armarna i t-shirten på jobbet, extrakläder med mig till skolan för att byta till en torr. Dyrt klädkonto eftersom jag svettas sönder kläderna, och dom vill jag inte ens ha, men är tvungen för att det döljer de våta fläckarna. Jag sov dåligt och vaknade flera gånger per natt på grund av att jag var blöt.
Min vändning kom november 2014, jag hade börjat min utbildning till behandlingspedagog under samma höst, livrädd men så bestämd på att slutföra det! Jag träffade en person på hudmottagningen på Västerviks sjukhus. Det var då jag började få medicinera. Jag var kruttorr i mer än ett år. Det bästa året i mitt liv.
Jag fick vänner, vågade gå ut på fest, vara med på middagar. Började träna, och jag blev tillsammans med min nuvarande make. Vi blev gravida året efter då fick jag sluta med medicinen. Vi fick 2 pojkar till inom 2 år. Och sedan dess har jag varit hemma. Och nu väntar en höst ut i arbetslivet igen och jag är livrädd för mina svettningar igen, så rädd att min ångest triggas av rädslan.
Jag kan inte ge min familj det liv de förtjänar på grund av av mina svettningar. Jag isolerar mig när det är som värst. Jag är bär fortfarande på alla ”mammakilon” för att jag förmår mig inte att ställa mig på ett gym för att svetten sprutar redan av promenaden dit. Jag får idag botulinumtoxinbehandling i armhålor (BÄSTA) och äter tabletter. Jag får hemska biverkningar, och blir torr i alla slemhinnor, yr och huvudvärk. Men konsekvenserna av att inte ta dom är värre. På senare tid har tabletternas effekt avtagit, så jag svettas ändå, om än dock inte lika mycket. Jag behandlar armhålorna minst 1 gång per år. Det bästa som finns! Jag är kruttorr så länge, och mår så bra!
Jag överdriver inte när jag säger att denna sjukdom suger livet ur mig. Livsglädjen.
Snälla. Se mig! Hör mig! Det här suger livet ur så många. Snälla se oss innan det är försent. Inom vården handlar det om pengar för att vi ska kunna få den hjälp och behandling man vet fungerar.