Josefin, 26 år, journalist och filmredigerare

Det var i lågstadiet som jag först märkte av att jag svettades mer än mina kompisar. Och ju äldre jag blev desto värre blev det. Jag som brukade gå runt i t-shirt gick nu istället runt i långärmade tröjor för att dölja mina svettande händer. Det var mina händer som var värst, men jag har alltid också haft problem med svettningar från mina fötter. Jag lämnade som spår efter mig när jag gick i skolkorridoren. Men det är svettningarna från händerna som främst har stört mig.

Jag har alltid varit en glad och utåtriktad person, men detta tog stryk av mina svettningar. Jag vågade inte vara med på idrotten, danser eller knappt hålla pennan i klassrummet utan att jag skämdes ögonen ur mig. Svetten rann ned på pappret och det var omöjligt att hålla i en penna.

I högstadiet blev det allt värre. I den nya skolan ville jag inte medverka på idrotten eller skolans dans. Istället för den glada och utåtriktade tjejen som jag brukade vara, blev jag istället motstridig och kaxig. Idrotten var fjantig och någon dans tänkte jag inte gå på. Så jag vägrade att vara med, jag vågade helt enkelt inte. Tanken att behöva hålla någon i handen var det värsta som skulle kunna hända. I gymnasiet klarade jag inte idrotten av denna anledning.

Jag vågade inte att medverka.

I gymnasiet satt jag i flera timmar med mina händer i ett bad av bikarbonat innan skolans start, detta för att jag hade hört att det skulle dämpa svettningarna. Men ingenting hjälpte.

Någon gång under högstadiet till tidig gymnasietid bestämde jag och mina föräldrar oss för att påbörja en utredning för mina svettningar, men det tog år tills jag fick min diagnos, hyperhidros. Därför tog min pappa mig till Svettmottagningen i Stockholm. Det kostade, men det var det värt. Efter några injektioner med botox var jag äntligen svettfri från mina händer. Jag levde livet, jag var med på idrotten, tog mina vänner i händerna och hade ett normalt kärleksliv.

Men några månader efter kommer det tillbaka och jag blir mer påverkad i vardagen. När jag hade upplevt ett “vanligt liv” blev jag krossad när jag gick tillbaka mitt gamla. Jag kan inte hålla i en spelkontroll, ta någon i handen eller ha ett socialt liv. Efter år av utredningar fick jag komma till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där har jag fått ett flertal behandlingar, tills jag nu för ca ett år sedan inte fick komma dit längre, då de inte hade plats för mig mer. Och på en sekund var helvetet tillbaka.

Mitt arbetsliv har tagit stor skada, då jag arbetar med filmredigering hade jag svårt att använda datorn med mina svettiga händer. Jag kunde inte ens öppna telefonen med touch-id. Efter flera kamper med sjukvården där jag blev slussad fram och tillbaka blev jag bekant med Svettmottagningen igen. Den privata mottagningen som behandlar svettningar. Som tur är fick jag min behandling till ett bra pris på grund av Svettmottagningens fond. Men den uppenbara lösningen är att få in detta mer i sjukvården och att lägga mer pengar på sjukdomen. För det är trots allt en sjukdom, en sjukdom som jag önskar ska få mer uppmärksamhet och behandling