Amela, 43 år, undersköterska

Jag har haft överdrivna svettningar i hela mitt vuxna liv, men jag har aldrig funderat på att söka hjälp eftersom jag trodde att vissa människor kanske bara svettas mer än andra och att detta var helt normalt.

När jag var yngre hade jag långt, lockigt hår som människor runtomkring mig alltid kommenterade och sa hur fint det var. Sedan 10 år tillbaka så har jag en pojkfrisyr. Jag stod inte ut längre. Mitt hår var konstant blött. Inte bara lite fuktigt utan ”har precis kommit ut ur duschen”-blött. Det tog 6 timmar att bli torrt igen om jag lät det självtorka.

Det är lättare nu. Tar inte så lång tid att tvätta och torka, men jag saknar mitt fina, lockiga, långa hår.

Jag älskade att sminka mig. Nu går jag mest utan smink för det bara rinner. Jag kan inte ha mascara – för det bara rinner. Jag kan inte se fin ut – för det ser ut som en mask i mitt ansikte som håller på att smälta bort. Så jag sminkar mig inte längre så att jag ska kunna ta stora, stora mängder papper, sånt som man torkar händerna med när man har tvättat dem, och torka mig i ansiktet och håret när det rinner – för det rinner något fruktansvärt. Jag ser ut som om jag precis har varit och badat, fast jag bara har gått i lugnt tempo till jobbet som undersköterska. 

Tänk dig att du ligger på en avdelning på sjukhuset och det kommer in en undersköterska som ska ta lite prover och kolla ditt blodtryck, men hon ser lite svettig ut. Usch, tänker du. Vad är det för fel på henne? Vad ofräscht. Hoppas hon inte luktar! 

Det gör hon inte, för hon duschar 2-3 gånger om dagen, hon byter underkläder upp till 10 gånger om dagen, för att hon ska känna sig fräsch. Men det hjälper inte. För det bara rinner.

Jag har idag sökt hjälp på vårdcentralen för mina svettningar. Jag har svettningar i hårbotten, i ljumskarna och i ansiktet. Läkaren som jag träffat vet knappt vad hyperhidros är. Hon var tvungen att googla medan jag satt på britsen och väntade. Hon kunde inte hitta något. Hon visste inte vad hon skulle kunna göra för att hjälpa mig. Så hon beställde lite prover. Vi ska höras igen om en vecka. 

Jag har lite hopp om att hon kommer hjälpa mig.

Jag har lite hopp om att sjukvården kommer kunna hjälpa mig. I stället så tror jag att jag själv ska behöva kontakta någon privatklinik och betala tusentals kronor för att bli hjälpt i några månader. 

Vill så gärna testa det, men med min undersköterskelön så är det tveksamt att jag kommer kunna göra det.