Maj-Lis, 70 år, pensionär
Mitt problem sitter i/på ryggen. Jag svettas så att de rinner på ryggen. Mina kläder blir blöta så då är de bara till att byta om. Nu som pensionär kan jag ju smyga lite mer med det, men när jag jobbade var det fruktansvärt. Fick ha på mig ”stormönstrade” mörka kläder så att de inte syntes hur svettig (blöt) jag var. Så fruktansvärt jobbigt och pinsamt. Jag var alltid rädd för att någon skulle komma mig nära, ge mig en kram eller nåt.
Vet inte hur mycket kläder som jag har svettats ”sönder” på grund av alla tvättar. Alltid suttit för mig själv i sällskap, men de resultatet blev att ”Varför sitter du här? Är du sur på nåt?” Jag blev lite utanför.
Efter utredningar som har tagit lång tid så fick jag diagnosen Hyperhidros. Efter ytterligare turer så skulle jag få sprutor på min rygg. Har varit i både Norge och Danmark för att sedan ha den otroliga turen att få komma till Stockholm och Hidroskliniken. Jag fick av mitt landsting ”betalningsförbindelse” som innebar att landstinget stod för kostnaden. Fick sprutor 3-4 ggr/år i flera års tid. Då började jag att kunna leva ett normalt liv, umgås med andra människor utan att hålla mig undan.
Kommer ihåg när min dotter gifte sig, jag kunde krama andra människor utan att skämmas för min ”blöta rygg” Men säg den glädje som varar. Jag fick ha ett normalt liv i ca. 10-12 år sen tog det slut. Landstinget slutade att hjälpa mig med sprutorna. Efter många turer igen blev jag beviljad till EN behandling/år. Det hjälper ju inte så mycket kan jag säga. Jag har betalat själv en gång, 7 000 kr + läkemedel. Det har jag inte råd med med min pension.
Jag fattar inte varför jag/vi inte kan få hjälp till behandling. Det är ju en sjukdom. Varför nekas vi/jag möjligheten till att få ha ett normalt liv? Att kunna umgås med andra människor utan att vara rädd för att någon ska komma mig nära och känna av min blöta rygg. Det här knäcker mig, sitter oftast för mig själv. Det här är en väldigt förkortad version av mitt liv, skulle bli väldigt mycket att läsa annars. Jag vill ju bara att de som bestämmer skall förstå hur jobbigt det här är. Tänk om och gör rätt. Vi alla som har dessa problem vill väl också kunna träffa folk och leva normalt. Jag har jobbat och betalat skatt sen jag var 19 år, så jag tycker att jag har rätt att få lite tillbaka. Önskar att de som bestämmer skulle kunna sätta sig in i mitt/våra liv. Hoppas på att de kan bli en ändring snart.